Dags igen för ett nytt träningsupplägg. Målet för 2019 är som tidigare: uthållighet. Uthållighet att springa långt (35 km). Eventuellt kan det bli aktuellt med ett maraton hösten 2019 - vi får se hur kroppen reagerar framöver. Men där stannar jag! Den här gången vill jag egentligen bara träna för att kunna springa långt och länge. Inga fokus på att springa några distanser på tid si eller så.
Jag har alltså lagt in ett helt nytt fokus där enda inriktningen egentligen är att löpträna 2-4 gånger varje vecka och få ihop 20-30 kilometer (ibland mindre, ibland mer). Har inte lagt upp hur passen ska se ut. Det viktigaste är att de blir av och att jag varierar mellan lätta och hårda pass - men det får ske på ett naturligt sätt på känsla.
Exempel på ett lätt pass: 3-10 km med låg ansträngning och puls. Prat-tempo. Exempel på ett hårt pass: 15-35 km med låg eller hög ansträngning/puls. Intervallpass (tempo, tröskel). Mala på i lång uppförsbacke (garanterat ansträngande och pulshöjande). Traillöpning. Tröskellöpning.
Arbetsvecka som normalt är planerat med helgjobb:
Löpning på känsla (ett pass som passar dagsformen)
Löpning på känsla (ett pass som passar dagsformen)
Löpning på känsla (ett pass som passar dagsformen)
Den andra veckan:
Löpning på känsla(ett pass som passar dagsformen)
Löpning på känsla (ett pass som passar dagsformen)
Löpning på känsla (ett pass som passar dagsformen)
[Målet är att göra samtliga pass på en två-veckors-period. Hoppar över pass om kroppen behöver vila. Väljer cykling, rullskidor eller simning istället för löppass någon gång ibland.]
Inför tävling/lopp:
Bestämmer mig vad jag har för mål med loppet. 12-8 dagar före tävling/lopp lägger jag in anpassade träningspass efter loppets distans och förväntade mål. Tar bort ett av de planerade träningspassen så att de tre dagarna före tävling/lopp består av vila från träning och längre vardagsmotion.
Brukar du också diskutera löpning och träningsupplägg med andra? Jag gör det gärna (om den jag pratar med är intresserad av det så klart) och det är faktiskt riktigt kul att höra hur andra lägger upp sina träningspass och få veta vilka erfarenheter de får ut av dem. Inget är ju egentligen rätt eller fel här (tycker jag) utan det viktigaste är att man kommer ut och rör på sig. Sen finns det ju de som är av en annan åsikt...
Jag känner en person som utnämnt sig själv till "löp-expert", och som minsann vet allt om löpning - och framförallt vet hen hur ANDRA ska löpträna. Utbildningen som hen vilar sig mot kommer från en eller flera böcker - vilket för denne är mycket viktigt att poängtera. Inga kunskaper är hämtade från några från simpla tidningar, magasin eller från nätet! Och det finns bara EN väg till framgång; stenhård träning - och då talar vi typ Norska Superintervaller var gång... Vi som springer för att må bra, tycker det är kul och bara vill orka lite mer i vardagen, dissar hen totalt.
Denna "doktor i löpkunskap" orkar sällan ge sig ut på löpträning själv, men gör hen det så kör förmodligen hen helt och hållet efter sin egen filosofi, dvs alldeles för hårt. Det är troligen därför hen bara tränar några få gånger varje år. Det blir helt enkelt för jobbigt för hen att köra hårt hela tiden och risken för skador ökar ju. Tror hen tröttnar på att träna pga detta. Men orken att häva ur sig både det ena och det andra, till de som tränar på ett sätt som inte tilltalar hen, tycks vara outsinlig... Det kan tyckas som hen tror sig ha en professur i löpträning och rätten att säga vad som helst, till vem som helst när som helst.
Men vad är då syftet med detta? Månar verkligen "löp-professorn" om oss som hen kritiserar och hånar, och på riktigt vill att vi ska bli mer uthålliga och snabbare genom att följa dennes råd - eller är det bara för att racka ner på oss, eller vad handlar det om? Duger det inte med att vi bara håller igång för att må bra?
Skidåkaren Johan Olsson är av en annan kaliber. En sjukt ödmjuk kille och en stor förebild för mig och många andra när vi talar om träning och imponerande prestationer. Även om han lagt elitsatsningen på hyllan så tränar han fortfarande en hel del (minst 1-2 timmar per dag) - och det är bra mycket mer än mina blygsamma 2-4 timmar i veckan.
Jag vill tro att Johan Olsson kan en hel del om träning då han har mångårig erfarenhet av sådan på högsta elitnivå. Att han sedan tycker att en löprunda i "prat-tempo" inte är att klassa som träning stör mig inte alls. Jag förstår att han tycker så utifrån hans egna förutsättningar, och att det är hans upplevelser han talar om. En löprunda i prat-tempo är för mig är ett riktigt bra träningspass. Johan är en stor inspirationskälla till skillnad från "löp-professorn".
Hur tränar jag själv då? Jo, jag tillhör definitivt den skara motionärer som gillar att utmana mig själv ibland. Tuffa utmaningar för mig är att springa långa distanser, springa fort, mala på uppför i långa backar, köra snabba intervallpass och med hög puls i olika sorters tröskelpass. För mig är det här hård träning och jag gör den för att det är roligt och utmanande. Det går kanske inte så fort men jag tar i, jag kämpar och jag blir rejält trött.
De hårda passen sker med en viss försiktighet och absolut inte varje gång jag tränar. Jag blandar upp dem med lugna sköna jogg-rundor för att skona kroppen från skador, och för att inte själv tröttna på att träna hårt. Skador är helt klart det jag är mest rädd för när det gäller träning, så det gäller att hitta en balans och känna efter hur kroppen mår och vad den klarar av. Varje gång! Inför varje pass tar jag ett beslut om vad det blir för typ av träning. Ibland tar jag beslutet efter jag börjat springa, eller så omprövar jag det beslut jag tagit under löprundan. På så vis har jag lämnat mitt tidigare träningsupplägg.
Känner mig trygg med att träna så här. Trygg i mina mål och syften, men man får vara beredd på att upplägget provocerar en del människor [läs "löp-professorn" t ex]. De påpekar gärna för mig (och för andra som går sin egen väg) om hur dåliga vi är. Att vi inte tar i tillräckligt. Att vi gör fel! Att vi är svaga! Att pulsen är för låg. Och så vidare. Det är ett tråkigt beteende men jag försöker att inte bry mig om den här typen av människor. Även om man kan känna att det är trist att höra det, så tränar jag vidare på det sätt jag vill och känner. Jag är stolt över vad jag kan och behoven av att jaga olika rekord är små (även om det är kul när det händer att något slås).
Personligen tycker jag det är helt okej med all slags träning. Och jag älskar vardagsmotion. Den är underskattad. Vi har alla olika förutsättningar och mål. Jag ger gärna goda råd vad gäller träning och berättar om det som funkar för mig. Jag blir glad av att se människor träna. Inte behöver det väl gå fort och inte behöver man väl springa så himla långt heller. En eller två kilometer är bättre än ingenting alls. När jag ser de sista löparna kämpa sig fram på målrakan i Midnattsloppet fylls jag av glädje. För även om dessa personer befinner sig långt långt ifrån Johan Olssons tider på milen så är inte deras prestation mindre värd för det. De har kämpat och slitit i sina lopp, mot sina demoner, och gjort en minst lika bra insats som alla oss andra. Kanske en ännu bättre!
Så hör upp nu alla ni som läser detta! Ta en "professur i stödjande peppning" och dela med dig av denna till dina medmänniskor istället. Ge dem en klapp på axeln för de fina insatser de gör. Och kom ihåg att all slags träning duger!
På En Mil om Dagens startsida presenteras numera de tre senaste inläggen. Under dem kan du klicka dig fram till ytterligare inlägg (klicka på "Fler inlägg"). Varje inlägg på startsidan visas med ingress och eventuellt med en bild. För att läsa ett helt inlägg klickar du på "Läs mer". Högt upp på sidan, under rubriken och presentationen, finns klickbara länkar till bloggens startsida (går även att klicka på rubriken "En Mil om Dagen"), till bloggen med "Fakta & fördjupningar" och till den helt fristående bloggen "All Over the Place".
Här följer ytterligare några tips om hur du kan navigera dig fram på bloggen.
Klicka här uppe (se röd pil på bilden)...
...och en flik dyker upp på sidan. För tillfället innehåller den "Om mig", uppdatering från andra bloggar och...
...ett kontaktformulär.
Klicka på förstoringsglaset.
Ett sökfält dyker upp. Nu kan du skriva i vad som helst som du vill hitta i bloggen.
Här har jag fyllt i "Tröskellöpning" - för det vill jag läsa om.
Nedan visas alla inlägg som matchar sökningen. I det här fallet 17 stycken inlägg.
Bara att sätta igång och läsa. Klicka på symbolen längst upp i inläggets högra hörn och du kan dela inlägget.
Längst ner i varje inlägg finns taggar, möjlighet att kryssa i din reaktion på inlägget och skriva kommentarer för det aktuella inlägget. Nedanför inlägget hittar du de senaste mest populära inläggen.
PS. Halvtaskiga bilder men min nuvarande mobilkamera är tyvärr inte bättre än så. DS.
Dags igen för ett nytt träningsupplägg. Målet för 2018 är som tidigare: uthållighet. Uthållighet att springa långt. Uthållighet att springa fem kilometer riktigt snabbt. Och varför inte uthållighet för att kunna springa i nästan lika snabba tempo på tio kilometer - min favoritdistans.
Det konditionstestet jag gjorde 2014 är inte till så mycket nytta för det här upplägget men jag använder det ändå som en viss vägledning. Den erfarenhet jag har av min nuvarande puls grundar sig på tidigare träningspass och lopp jag varit med i. Förutom pulsnivåer (zoner) så använder jag mig även av tänkt tempo för olika typer av träningar. Ett träningspass precis under tröskeln (subtröskel) kan identifieras på tempot och/eller pulsen (antingen springer jag i aktuellt subtröskel-tempo eller med aktuell subtröskel-puls - eller så prickar jag in både ock). Ett annat alternativ är att jag märker det på hur svårt det är att föra ett mer sammanhängande samtal under löpningen.
Att träna med en viss puls eller i ett visst tempo hoppas jag kunna föra mig fram att klara av att springa lopp hyfsat snabbt där en eventuellt hög puls kanske inte spelar så stor roll. Aja, det är i alla fall mina fantasier i det hela runt mitt träningsupplägg...
Intervallpass (slätt eller i backe). Välj längd och intensitet på intervallerna efter känsla. Kör hårt när det känns bra, ta det lite lugnare när så är...
Distanslöpning. Inga krav alls! Kör helt på känsla, vad som känns bra för dagen. Lätt, hårt eller stå över passet och vila helt.
Tröskelpass eller distanspass. Variera längden på intervallerna och valet av subtröskel eller supertröskel utefter hur det känns i kroppen.
Distanslöpning, valfri längd (cirka 90-120min). Lätt eller mycket lätt löpning (100-135bpm).
[Målet är att göra samtliga pass på en två-veckors-period, men nödvändigtvis inte exakt i ovanstående ordning. Hoppa över pass om kroppen behöver vila. Välj cykling, rullskidor eller simning istället för valfritt löppass någon gång ibland - helst ett pass per två-veckorsperiod.]
Inför tävling/lopp:
12-8 dagar före tävling/lopp - kör ett par tuffa pass (intervaller, tröskel) anpassade efter loppets distans och förväntade mål. Kör ett intervallpass fem dagar innan och ett lugnt kort två dagar innan. Vila sedan helt den sista dagen före tävling/lopp.
Rubriken låter kanske väl dramatisk - kanske lite mer dramatisk än vad den fortsatta läsningen här kommer att erbjuda. "Dödens zon" har inte så mycket med döden och dödsupplevelser att göra, utan är egentligen en ganska trevlig upplevelse. Har ni hört talas om Kullamannen Trail på Kullaberg i Skåne? Dödens zon är ett av loppen i denna tävling och där bjöds vi löpare på en riktigt tuff bana, men mitt mål var enbart att ta mig runt.
I det här inlägget ska jag ta er med på en resa genom hela loppet. Jag ska berätta om banan, människorna och mina upplevelser. Platsen vi börjar på är i det lilla samhället Mölle, i Mölle hamn närmare bestämt. Där fanns både start- och målområde, och klockan var halvåtta på lördagsmorgonen när den här berättelsen börjar. Jag hade precis parkerat bilen några hundra meter från hamnen, var ombytt och klar och på väg ner mot starten. Häng med på en "berg och dalbana tur" över Kullaberg nu!
Klockan är en bit efter halv åtta på morgonen och det är ungefär en timma kvar till start för min grupp i Dödens zon. Bilden är tagen i Mölle hamn och det vi ser är Östersjön och Kullaberg i riktning mot Kullens fyr.
MOLNEN LÅG TÄTA ÖVER KULLABERGS HÖJDER OCH MÖRKRET HADE ÄNNU INTE FLYTT HELT OCH HÅLLET. Redan en halvtimma tidigare hade ultra-löparna dragit iväg på det första av de tre varv som skulle genomföras på den halvmara-långa banan. Själv skulle jag "bara springa ett varv" och det var nån timma kvar till start. Stod i informationstältet och hämtade ut min nummerlapp och fick tydliga anvisningar om hur nummerlappen skulle sitta och ett lycka till inför loppet. Var ödmjuk inför det som väntade och sa nått i still med "att vi får väl se om jag tar mig runt..." Det pirrade en hel del i magen, dels av anspänning inför uppgiften men även för att jag kvällen innan hade ätit mat jag aldrig ätit förr. Dumt! Toalettbesöken blev många den här morgonen...
Nån uppvärmning innan start var inte att tala om. Temperaturen låg på några plusgrader och luften var fuktigt råkall. Höll mig varm med en tjock jacka och joggade bara ett par hundra meter på piren precis innan start. Tänkte att jag hade gott om tid under loppet att bli uppvärmd på. Vi var många som vandrade runt i hamnen, stod i kö till toaletterna och småpratade med varann om vad som väntade. Musiken dunkade ut ur högtalarna och det ljusnade allt mer och mer och mer. När klockan var halvnio var ljuset i nån slags mysko gråton och jag stod åter i toakön samtidigt som första gruppen i "Dödens" stack iväg. Nu var det bara tio minuter kvar innan andra grupp (min) skulle starta. Jag fick avbryta köandet å tänkte; "om det blir kris så får bli i skogen". Nu stod vi alla samlade i startgruppen, typ 150 löpare, och väntade på att vårt äventyr skulle börja. Magen pirrade inte längre - allt kändes bara bra och det här skulle bli så häftigt!
Strax dags för start. Klockan är 08:37 - t minus tre minuter...
När klockan var 08:40 avslutades nedräkningen och vi började röra oss framåt. "Kullamannen" (eller om det var Döden him self) satt till häst och var vår anförare de första meterna i loppet. Naturligt nog sprang vi på asfalt genom Mölle samhälle och den första kilometern gick lätt uppför i 5:52-tempo. Sen kom vi in i en stor bokskog med fina grusstigar och en miljö som påminde en del om Boulognerskogen hemma i Skövde. De höstgula löven högt ovanför oss bildade ett stort tak, och fastän det var mulet ute så lyste löven med ett solvarmt guldfärgat ljus över oss. Underbart att springa där.
På sina ställen övergick de breda stigarna till betydligt mindre och det blev trångt. Då fick man snällt anpassa tempot efter övriga löpare - men det var inget som störde. Jag hade ju redan bestämt mig för att ta det lugnt och i de branta och långa uppförsbackarna skulle jag gå. Ville absolut inte köra slut på mig och hushållning av krafterna var en viktig del av planen för att överleva (dvs klara) hela loppet.
En annan strategi jag hade var att dela upp sträckan i mindre delmål. Tänkte mig att jag sprang fyra varv på en fem-kilometers-bana och tog ett varv i taget. De första fem kilometerna gick hyfsat snabbt - på 34 minuter blankt. Nu hade jag "bara tre varv kvar" och efter ytterligare nån kilometer nådde jag den första toppnoteringen på drygt 140 meter över havet. Efter sex kilometer, mest uppför, kom den första rejäla nedförsbacken. Den gick på en snirklig lerstig genom vindpiskade träd som växte på snedden med nån dryg meter ovanför marken. Man fick hålla koll på var man satte fötterna, samtidigt som man var tvungen att se till att inte slå i skallen i något av de träd som växte över stigen.
Det var rejält brant och en och annan av de snabba löparna halkade omkull och slog sig nog en del. Själv fegade jag - mest för att jag inte hade någon lust att slå mig. Nedförsbacken var nästan en kilometer lång och tog längre tid än vad någon av de tidigare kilometerna tagit (8:08). Rätt ovanligt måste jag säga. Snabbare uppför än nedför... Haha, men sämre kilometertider väntade.
Backen avslutades på stranden alldeles intill havet. Här möttes vi av en ca 800 meter lång stenstrand utan några större höjdskillnader. Doften av hav och havsluften var oslagbar. Men oj vad besvärligt det var att ta sig fram. När man var liten var det inga som helst problem att hoppa från sten till sten i en väldans fart. Men då fanns inte några tankar om vad som skulle kunna hända om man trampande snett eller landade på en hal eller lös sten. Här fanns gott om båda sorter + lite till. Ibland flöt det på men till störst del tog jag mig fram väldigt försiktigt. En del löpare hade en väldigt fin teknik och tog sig fram snabbt - andra var bara snabba... Aj, aj, aj - ett par vurpor jag bevittnade så riktigt onda ut.
Den klippiga och steniga stranden var en prövning för de flesta - speciellt för oss som inte hade så stor erfarenhet av detta underlag.
Alla som sprang var i alla fall väldigt måna om varann. Så fort någon ramlade och såg ut att slå sig så frågade någon genast hur det hade gått. Jag gjorde ett par vurpor på den steniga stranden och snabbt fick jag frågan om hur det hade gått. Jag hade tur. Undkom med endast en öm tumme, men utmed banan såg jag de som skadade både armar och ben. Någon lastades till och med upp på en bår när jag passerade. Att springa i terräng är inte bara en lek. Det kan göra riktigt ont också...
Stenstranden avslutades vid Nimis där vi vek av uppför. Där väntade inte vilken uppförsbacke som helst. Den första biten bestod nära nog av bergsklättring. Det var oerhört brant och jag vet knappt om jag vågar mig på nån gissning. 30 graders lutning kanske (55-60 %)? Underlaget, bestående av klippor, jord och lera, var inte helt enkelt att bemästra. Jag tog ett djupt andetag, tryckte i mig ett par medhavda geléhallon och tog några bestämda steg uppför. Man fick hålla koll på var man satte fötterna, se till att få tag i stenar, grenar eller rötter för att undvika att tappa fästet och falla bakåt. Men jag tog mig igenom det helskinnad och en mer normal uppförs-lutning tog vid. Eller normal... Det var fortfarande väldigt brant och backen upp tycktes aldrig ta slut. Det var bara att kämpa på.
När man så småningom nådde "toppen" blev det utför en stund för att sedan mötas av ytterligare en riktigt brant uppförsbacke. Men det fungerade förvånansvärt bra i backarna och jag tror min backträning i oktober hade gett resultat. Gick det mesta uppför och därför gick inte fort men pulsen var hela tiden hög. Benen svarade bra och mjölksyran som bildades transporterades snabbt bort så fort det blev lite lättare terräng. Mina tre kilometertider i rad (där stranden är inräknad) landade mellan 12 och 21 minuter. Tre tuffa kilometer tog mig 48 minuter och 12 sekunder. Det är inget att skryta om direkt... ;)
Ovetandes hade jag tagit mig förbi den värsta delen av loppet. Återhämtade mig bra och varvade jogg med gång. Jag hade ingen visning av tid på pulsklockan men vid 10-11 kilometer växlade jag över och tittade. 1.43 nånting... Nu nådde vi mer lättillgängliga platser och därmed såg man fler och fler åskådare upp utmed banan. Vi fick hejarop och peppningar å det kändes riktigt bra när tröttheten kom där ute i skogen. Vid ett tillfälle var jag rätt ensam, så jag förstod att hejaropen var ämnade enbart till mig, Som en gest och visad uppskattning lyfte jag på min bakåtvända vita keps och tackade med att säga "tackar" och buga djupt. Responsen lät inte vänta på sig - det blev ett skönt jubel från den fyra man starka publiken.
Jag fortsatte att trixa mig fram via blandade stigar i vacker natur. Ibland var det lerigt och blött, ibland fina grusstigar. Vi sprang genom hagar, genom skog och då och då skymtade havet en bit nedan oss i väst. Det var en häftig naturupplevelse och vi hade dessutom vädret på vår sida. Regnet höll sig undan, ingen märkbar blåst och då och då skymtade en svag sol bakom de jämntjocka molnen. Det var smått magiskt. Vi som sprang växlade några ord med varann men ju längre vi sprungit dess mindre konverserade vi. Alla var nog rätt trötta.
Jag hade memorerat att det skulle bli en rejäl stigning precis innan Kullens fyr - så döm om min förvåning när jag plötsligt såg fyren med bara en liten asfalterad uppförsbacke framför mig. Här blev vi löpare peppade av Oya "Runzpire" Hanzén och Erik Ahlström. Med ljudande koskällor, glada tillrop och "high fives" gav de oss lite extra energi uppåt. När jag nådde Kullens fyr hoppade jag över en kossa (i hopp om att få en t-shirt), sprang igenom bågen för mellantid för att följa upp det hela med en välbehövlig paus. Tog några bilder, åt och drack lite å sen bar det iväg igen.
Oya Hanzén och Erik Ahlström peppade oss i backen upp mot Kullens fyr... (Bild: Oya Hanzén aka runzpire)
Vid fyren väntade vila, fotografering, energi och dryck
Jo, jag fick till en selfie jag med...
Nästan direkt försvann marken framför mig. En enormt brant nedförsbacke fick det att se ut som om man nått avgrunden och här hade många problem att ta sig fram på ett komfortabelt sätt. En del hade klamrat sig fast i vad som fanns och hängde raklånga i branten, andra satt på rumpan och kanade ner. För egen del hittade jag ganska bra fäste och tog mig ned relativt enkelt. Nu gick loppet genom ett helt fantastiskt vackert landskap. Det är synd att jag inte tog fler bilder där men utsikten över det karga klipporna, gröna ängarna och med havet i bakgrunden var så underbart att uppleva. Löpningen gick lätt då det var ganska mycket utför nu. Och plötsligt fick jag se Mölle långt där borta, nere vid havet. Då förstod jag att det skulle greja sig. Mölle kändes åtkomligt och jag var rätt säker på att jag skulle klara loppet!
Där borta - där ligger Mölle. Fastän jag "bara" hade sprungit knappa två mil så var det en skön känsla att se.
Men i mina tankar fanns fortfarande en brant uppförsbacke kvar. Den kom aldrig. Sista delen av loppet var behaglig men benen och resten av kroppen var trötta. Mölle var nära nu och ett tu tre låg den asfalterade vägen vi sprang på i början, framför oss. Trodde att min tid låg runt 3.15 där och då. Svepte för andra gången i loppet fram tiden på klockan och såg att den visade på 2.55. TVÅ OCH FEMTIOFEM???!!! Herregud, fanns det en chans på en tid under tre timmar??? Det måste jag ta! Nu blev jag plötsligt tidsfixerad och skulle göra vad jag kunde för att greja detta nyvunna mål. Tankarna for fram och tillbaka i mitt huvud alltmedan mina ansträngda fötter dunkade i den våta asfalten; "Varför stannade jag så länge vid Kullens fyr?" "Därför att du inte brydde dig om tiden såklart!" "Grejar jag sub 3 timmar?" "Kanske, kanske inte." "Nä, det går inte!" "Eller..."
Två minuter fanns till godo men målet såg alltför avlägset ut. Nä, det här skulle nog inte gå. Men vad skulle det göra egentligen? Jag skulle ju nå mitt mål - att ta mig runt - och det var jag mer än nöjd med. Försökte dock hålla tempot uppe och när jag såg att målet var ett par hundra meter framför mig så förstod jag att det skulle landa på en tid under tre timmar. Den sista biten noterades med ett 3:57-tempo in över mållinjen. Tiden blev 2.59:31. Jag hade alltså inte bara klarat mitt mål - jag hade gjort det på en tid under tre timmar. Med 29 sekunders marginal. Den extra kryddan gjorde att loppet blev något än mer häftigt och speciellt.
Toknöjd med vad jag åstadkommit tog jag in atmosfären i målområdet. Magen hade dessutom hållit ihop hela vägen och det trodde jag inte vid start. Det serverades dryck och bullar å jag drack, åt och var glad. Såg andra löpare korsa mållinjen, ultra-löpare varva och idel glada miner. Prisutdelningen i Dödens zon började och det var en dansk som vunnit med tiden 1.44. Det är snabbt för en halvmara på en sån bana. Högtalarna hyllade vinnaren med att spela "Vi er röde, vi er hvide". Själv gick jag sakta upp mot bilen för ombyte och hemfärd. Någon t-shirt för hoppet över kossan blev det inte och musiken från målområdet tonade ut alltmer ju närmare bilen jag kom. Det var dags att lämna Kullamannen Trail och Dödens zon för denna gång. Mitt första lopp här men jag hoppas verkligen inte att det blev det sista. Jag vill stå där på startlinjen snart igen...
Kolla gärna in filmen från Dödens zon 2016 här nedan.
Hittade den på Youtube och den visar delar av banan som jag berättat om här ovan.
Under min tid som löpare har jag gått från att hata backar till att nära nog älska dem. Jag bor i Skövde och här finns massor av backar att träna i. Tanken om att sammanställa några av dem har funnits ett tag och under ett antal månader har jag då och då lagt till backe för backe. Du finner adressen, distansen och medellutningen. Jag kommer att fylla på här allteftersom. Har du själv någon favoritbacke i Skövde så meddela mig gärna (enmilomdagen@gmail.com).
Här kommer nu den utlovade racereporten från WINGS FOR LIFEWORLD RUN KALMAR-ÖLAND, som jag deltog i söndagen den 8 maj 2016. Ett lopp som är väldigt speciellt men väldigt, väldigt roligt att springa. Som bara det där med att 30 minuter in i loppet veta att en "Catcher Car" startar bakom en och som så småningom kommer att köra ikapp en och avsluta loppet...
Det är i och för sig det som är själva grejen med Wings for Life World Run - en "jagande mållinje". Förra året var ett bra år för mig. Några dagar innan loppet hade jag gjort ett helt otroligt personbästa på milen i Oslo. Tog det lugnt under veckan fram till loppet i Kalmar och sprang Wings for Life hela 26,35 kilometer - vilket dessutom var mitt distansrekord då. Lite kaxigt hade jag siktat in mig på att klara 28 kilometer i år. Ingen omöjlighet på något sätt. Jag testade att springa 17 kilometer snabbdistans några veckor innan loppet och då höll jag ett 4:54-tempo i snitt per kilometer. Efter de 17 kilometerna kände jag att kroppen skulle kunna klara fler kilometer. Det kändes bra.
Men nu är inte kroppen ett renodlat verktyg - den är mänsklig och ombytlig också. Den kan överraska på både bra och dåliga sätt. Den här söndagen valde den det dåliga sättet. Kroppen ville inte svara och jag kände redan innan start att det här kommer inte gå bra. Mina teorier runt kroppens reaktion är följande:
1. Allergi. Jag lider av björkpollenallergi och jag minns förra året när det var som värst. Jag orkade absolut ingenting och som värst var det när jag skulle anstränga mig. Jag blir trött redan från start och sen rasar allt när jag ska försöka ta i. Det finns inga reserver helt enkelt.
2. Värme. När det är säsong mår nog björkpollen som bäst när det är riktigt varmt. Sådana dagar påverkas jag extra mycket av allergenerna och kroppen får svårt att hantera en kraftig ansträngning. Den tycks stänga av och tycker att jag ska ta det lugnt istället. Förutom att värme och allergi hör ihop så är jag nog allmänt känslig för hög ansträngning när det är varmt. De bästa loppen gör jag när det är svalt.
3. Vätska. Jag inser så här i efterhand att jag drack alldeles för lite vatten inför loppet. Jag skulle givetvis börjat vätskeladda några dagar innan loppet, speciellt då det ju var så varmt ute - även dagarna innan det var dags. Men jag gjorde inte det och jag tror att det var en viktig orsak till att det inte gick så bra. Obegripligt att jag missade detta...
4. Kläder. Ännu en helt obegriplig grej så här i efterhand. Jag kände mig nog lite frusen - för det är min enda förklaring till att jag var så knas och klädde mig med dubbla tröjor i den värmen som var. Det blev ruggigt varmt och kändes obekvämt under loppet. Det var väl inte avgörande på något sätt - bara dumt. Men kortbyxor hade jag åtminstone.
5. Pannben. Det här är på både gott och ont. Mest gott ändå... Hade jag haft förmågan att bita ihop och plåga mig själv hade jag kanske hunnit någon eller några kilometer till. Men på bekostnad av vad? Min filosofi vad gäller träning (framförallt löpning) är att aldrig ta i så där mycket så det blir obehagligt plågsamt. Jag tar givetvis i ibland men då handlar det oftast om korta stunder (5-10min) och aldrig så mycket att jag riskerar att kollapsa eller skada mig. Men visst - hade jag plågat mig lite mer så är det inte omöjligt att jag hade nått i närheten av mitt mål. Men hade det varit värt det?
Jag kände redan vid start att det här inte var min dag
Men nu ska vi ta oss igenom loppet tillsammans - med min klassiska "kilometer-för-kilometer-rapport". Vissa jämförelser kommer att ske med förra årets lopp. Förra årets tider anges inom [denna typ av parentes].
Första kilometern
Torget var fyllt med glada löpare och publik och jag stod ganska långt bak i andra startgruppen. Solen gassade och jag sökte skydd under den enda skugga som gavs - den från min vita löparkeps. Efter en omöjlig uppvärmning (så trångt i startfållan så det var svårt att röra sig) så gick startskottet. Vi tog oss alla framåt med små tomtesteg. Det tog mig ca 45 sekunder innan jag kunde ta mina första stapplande löpsteg. Det lossnade mer och mer men jag tycktes ha hamnat med en grupp människor som sprang rätt långsamt, så första kilometertiden hamnade på 5:32 [mot 4:39 förra året]. Jag upplevde att det var betydligt svårare att ta sig fram från den positionen jag hade i år (samt att jag var trött).
Andra kilometern
Nu var vi ute på stora vägen och även denna var fylld med folk och det var svårt att hitta en position för ett högre tempo. Jag kunde gått ut på kanten till vänster där det var glesare men jag var nog lite bekväm i att det gick långsamt... Publiken hejade på men i det här läget orkade jag inte med dem riktigt. 4:52 tog den här kilometern [4:40].
Tredje kilometern
Ingen större skillnad mot den andra kilometern. Vi svängde in på Svinövägen, vilken ledde oss upp mot Ölandsbron, och man fick äntligen jobba i lätt uppförsbacke. Dessutom lite skugga från träden där. Skugga blev det ont om i resten av mitt lopp. Det märktes förresten att många var från trakten, för löpare och publik hälsade ideligen på varann med namn. Vid vätskekontrollen strax före tre kilometer tog jag vatten och gick en bit eftersom jag var så trött. Alltså, förstår ni? Trött efter tre kilometer... Tid 5:03 [4:42] och de första tre kilometerna hade gått på 15:27 [14:01].
Filmen här ovan är tagen på Svinövägen. Det är backen upp mot parkeringsplatsen och första vätskekontrollen strax före tre kilometer. Om du vill se mig jogga här så hoppa fram till 4:45. Jag dyker upp vid 4:49 iklädd orange skor, blåa kortbyxor, orange tröja med ett svart vätskebälte i midjehöjd, solglasögon och vit keps. Men pass upp - jag syns inte länge i bild.
Där - 4:49 in i Youtube-klippet, iklädd vit keps, orange tröja och blå shorts - skymtar jag förbi på filmen...
Men herregud vad benen ser vita ut!
Fjärde kilometern
Den här kilometern gick i sin helhet på väg 137 - dvs den väg som Ölandsbron är en del av. Här äntrade vi bron i samma ögonblick som Svinö låg under oss - och framför oss tonade brons långa uppförsbacke upp. Såg säkert skrämmande ut för en del. Det tyckte inte jag... Det var trångt här också å när uppförsbacken började så sackade de flesta. Själv ville jag bara trycka på och fick sick-sacka en del mellan de trötta löparna. Kilometern på 4:53 [4:41]. Vatten, vila och uppförsbacke en bit gjorde sitt.
Femte kilometern
Här är det uppförsbacke hela vägen och jag måste medge att jag gillar det. Tänkte på att det knappt finns några backar att tala om, där man kan träna, i Kalmar. Ölandsbron är ju avstängd för gång- och cykeltrafik i normala fall, så en av de bästa backarna är ju inte tillgänglig för kalmarborna. Stackars dom... Jag fixade kilometern på 5:02 mot förra årets 4:52. Ska man jämföra de första fem kilometerna med förra året så låg jag redan här nära två minuter efter (25:22 mot 23:34).
Uppförsbacken och nedförsbacken på Ölandsbron. Bilden togs vis solnedgången kvällen innan loppet.
Sjätte kilometern
Nedförsbacken som kommer här är ett naturligt resultat av uppförsbacken till den högsta punkten på bron. Det flyter på lite snabbare, pulsen går ner och allt känns plötsligt lättare. Som jämförelse så hade jag hunnit 5,5 kilometer när klockan var 13:28 i år. Förra året var jag nästan framme vid 6k-markeringen. Och i år var klockan 13:30 på samma plats som hon var 13:28 förra året - och bilen startade bakom mig... Kilometern tog jag på 4:48 i år [4:36].
Sjunde kilometern Nu visste jag att jakten var på gång. Loppets "Catcher cars" startade i Kalmar med en hastighet av 15 km/h. Min egen fart var för tillfället 12,2 km/h. Det var varmt och svettigt men inte så trångt längre och jag kunde springa som jag ville. Den lätta vinden från havet svalkade något men solen stekte precis hela tiden. Det gick inte snabbt - för tröttheten var slående. Jag blickade framåt över bron och längtade verkligen efter vätskekontrollen vid mil-markeringen. Den sjunde kilometern gick på 4:56 [4:50].
Åttonde kilometern
Förra året sprang jag den här kilometern på 4:43 och vinkade åt besättningen på en sjöräddningsbåt som låg och guppade ute på havet. Den var där i år också och jag hörde hur någon av dem ropade "öka". Det skulle jag behöva men kilometern gick precis två tiondelar under fem minuter...
Nionde kilometern
Nu plågades jag verkligen. Det var som om precis all kraft hade försvunnit ut ur kroppen. Jag hade med mig eget vatten och hade lyckats få i mig nån klunk lite då och då. Välkommet men nu ville jag helst av allt att bilen skulle vara där och loppet var slut. Att vara en av alla som deltog i loppet var kul men känslan jag hade i kroppen var allt annat än rolig. Men jag är inte den som bryter lopp bara för att det går dåligt. Jag bestämde mig för att göra det bästa jag kunde för dagen. Jag bestämde mig för att skippa mitt mål om att nå 28 kilometer och istället bara njuta av att vara med. Kilometern på 5:07 [4:41].
Tionde kilometern
Nu var det bara en kilometer kvar innan vätskekontrollen. Där skulle jag tillåta mig att dricka och svalka mig. Det kändes som om huvudet kokade och den där njutningen jag hade tänkt på tycktes vara långt borta. Långsamt, långsamt närmade jag mig milen. Kilometern gick på 5:03 [4:39] och milen på 50:16 [47:00].
Elfte kilometern
Åh vad gött det var att få en paus vid vätskekontrollen precis intill brofästet på Öland. Laddade med en mugg vatten i kroppen samtidigt som jag gick sakta framåt och hällde en mugg vatten i kepsen. Det svalkade skönt om huvudet. Nu kantades vägen av entusiastisk publik igen som hejade fram oss. Det här var nog den minst jobbiga kilometern och jag vet inte riktigt var den försvann. Men sen blev det riktigt kämpigt igen... Kilometern på 5:29 i alla fall mot förra årets 5:06.
Tolfte kilometern
Nu tog det emot ordentligt. Jag ville absolut inte stanna upp å börja gå, men jag var bara tvungen. Och så där höll det på sen resten av loppet - gång blandat med jogg. Räknade så här i efterhand till ungefär 20 partier med gång. Nog för att jag gick när jag blev trött förra året också [efter 21k] men då var det bara vid 6-7 tillfällen. Kilometern på 5:45 [4:46] var inte så tokigt ändå.
Trettonde kilometern
Nu fick jag se att jag hade fått ett sms från personen jag hade supportat inför loppet. Personen i fråga hade knappt aldrig sprungit och satte igång med träningen några få veckor före loppet. Det hade gått fint och målgång hade skett efter ungefär en timma, och drygt sju kilometer blev resultatet. Fantastiskt bra! Jag log för mig själv och svarade att det inte gick så bra för mig - att jag nog bara skulle nå 16-17 kilometer. Just denna kilometer tog precis sex minuter [4:42] och totala tiden var nu 1.07:41 mot förra årets 01.01:36 (6:05 efter i år alltså). Och jag fick uppleva ett kort skuggigt parti -
den första skugga sedan innan Ölandsbron.
Fjortonde kilometern
I Färjestaden var stämningen hög, såsom förra året. Ungarna i publiken ville ha kontakt med löparna och jag vet inte hur många som fick min handflata mot sin. Det var kul och det gav mig välbehövlig energi. Kände igen vissa landmärken i samhället. Vi sprang ju precis samma väg förra året och den här gången hann jag ju dessutom se mycket mer. Ja, ni förstår varför. Kilometern tog mig 6:30 [5:04].
Femtonde kilometern
Femton kilometer är ju en sån där halvmagisk gräns. I t ex Göteborgsvarvet har man hunnit över Götaälvsbron och når de centrala delarna av staden och min bästa tid på distansen gjorde jag i Läckövarvets halvmara förra året (1.11:11). Den tiden hade jag passerat för längesen, liksom förra årets tid i Wings for Life. Vid 15k-markeringen fanns chip-avläsare och en engagerad funktionär som high-fivade med alla som ville. Jag var på! Kilometern på 5:40 [5:11] och mina 15k på 1.19:52 [1.11:50].
Sextonde kilometern
Om jag jämför hur det var förra året så hade jag många fler löpare omkring mig i år. Förra året var det ganska glest med folk vid den här delen av banan, troligtvis för att det inte var så många som kunde hålla samma tempo vi hade då. Det var inte bara jag som var trött. I år omgavs jag av många andra trötta löpare här. Jag behövde inte känna mig ensam och kilometern tog 6:10 [4:59].
Sjuttonde kilometern
Nu började man ana att bilen var på gång. Tittade bakåt några gånger men såg ingen bil. Folk runtomkring verkade vara lite stressade men jag längtade mest över att det skulle ta slut. Funderade på om jag kanske skulle nå 18 kilometer. Arton är ju mitt "lyckotal"... Tiden för att springa mellan 16- och 17-kilometersmarkeringen tog 5:36 [5:00].
Artonde kilometern
Helikoptern hördes så smått och en kille frågade mig om bilen var på gång nu. Jag kunde bekräfta att så var fallet och sen ökade jag farten något. Passerade markeringen på 6:21 [5:32] och kunde konstatera att min pulsklocka varit ruggigt synkad med kilometermarkeringarna.
Nittonde kilometern
Jag var fortfarande ruggigt trött och trots att bilen var så nära så tillät jag mig att gå emellanåt. Man började höra biltutorna från alla bilar i karavanen där bakom. Jag satte upp små delmål och tänkte i det här läget att jag skulle nå 19 kilometer. Det gjorde jag och kilometern tog 5:31 [4:55].
Tjugonde kilometern
Några meter in på den tjugonde kilometern var det en snubbe som ropade till sin kompis att han skulle satsa på att nå 20 kilometer. "Gör det", ropade kompisen, å så drog han iväg. Jag tittade bakåt och tänkte att jag skulle göra detsamma. Nu var bilen riktigt nära och jag satte upp små delmål. Först tänkte jag 19,5, sen 19,62 (skulle symbolisera mitt födelseår) men till slut förstod jag att jag ändå skulle nå tjugo kilometer. Med tanke på hur trött jag var blev jag nöjd med att klarat kilometern på 4:58 [5:08]. Detta var väl den första kilometern som gick snabbare i min kilometer-mot-kilometer-jämförelse med förra året. Den andra milen på 58:11 - och det är bra mycket långsammare än min normala kapacitet. Totalt hade jag sprungit i 1.48:27 mot förra årets 1.37:24 vid 20k-markeringen. Jag var alltså 11:03 efter förra årets lopp - och bilen var riktigt nära nu...
Tjugoförsta kilometern
Jag var så himla nöjd över att ha klarat 20 kilometer med dagens förutsättningar. Fortsatte att ge bilen en match trots att jag egentligen var helt slut. Och en gnutta mer ork fanns och när jag såg fronten på bilen glida upp intill mig så satte jag in min sprint. Sprang rätt lätt ifrån bilen som höll 15 km/h. Men det var bara några få meter som jag orkade hålla tempot (drygt 17 km/h) och det var en himla skön känsla att ha klarat det. Bilen/mållinjen kom ikapp mig och jag var infångad. Min distans blev 20,31 kilometer - och det är jag faktiskt nöjd med. Speakern i bilen bakom belönade min spurt med en Red Bull och ropade ut mitt namn i högtalarna. Jag fick spurta ännu en gång för att få drycken.
Just blivit passerad av bilkaravanen med två Catcher Car i täten
Nu fortsatte jag gåendes framåt en bit och till slut nådde jag nästa vätskekontroll. Där åt jag och drack innan jag satte mig på en av de väntade bussarna och for mot Kalmar. Satt ihop med en kalmarbo som berättade att han sprungit ungefär lika långt som jag, att han hade gjort milen på 45 minuter som bäst men ville nå sub40 innan han själv blev 40 (för när man blev äldre än så var det kört) och att han var nöjd med dagens insats. Jag berättade att jag var från Skövde och att han skulle hålla utkik efter ett annat namn från Skövde i resultatlistorna; Emil Svensson.
När bussen nästan var framme vid Ölandsbron började bilköerna. Oj, det tog oss nästan en timma att komma ut på bron. Det var köer från alla håll... Vi rullade in i Kalmar och blev avsläppta på Stortorget - precis vid starten. Vi tog emot publikens applåder och såg på storbildsskärmen att ettan i Sverige fortfarande sprang. Han hade passerat 50 kilometer med råge. Hur det gick för Emil Svensson från Skövde? Han blev tvåa i loppet! 52 kilometer eller 51.99 för att vara exakt. Helt otroligt bra!
