 |
| Från platsen "Låsta kärlekar" i Helsingborg var det ca 4 km över Öresund till fastlandet i Danmark. Bilden får illustrera "GULD-helgen i Helsingborg" |
Men jag börjar med att berätta lite om hur det såg ut inför loppet för min egen del. Mitt mål var först och främst att greja ett helt maraton. Tiden var oväsentlig förutom att jag ville klara arrangörens utsatta maxtid på 6 timmar. Och även om jag inte hade klarat den skulle jag fortsatt springa tills jag hade nått mina 42,2 km. För distansen ville jag verkligen fixa den här dagen, och det skulle mycket till om jag inte skulle det...
 |
| Fredagskaffe på Fahlmans konditori |
Värmen var dock min största fiende denna lördag. Måste säga att jag avskyr att springa när det är varmt och med starkt solljus i kombination. Just denna dag bjöd på tryckande värme med syrefattig luft, så förutsättningarna kunde ha varit bättre. Tror inte jag var ensam om att tycka det här var jobbigt. Glad ändå att jag hade tränat en del när det varit varmt i år. Den stora tryggheten för ett lyckat resultat var annars det upplägg av loppet som jag tagit fram - ett upplägg fördelat i tre faser. Så här såg min "mästerplan" ut:
Fas 1 - oavbruten löpning i 16 km. Fas 2 - gång i 500 meter följt av jogg i 1.500 meter och sedan repetera dessa set á 2 km 11 gånger, för att sedan avsluta fas 2 med ytterligare 500 meter gång. Denna fas i loppet skulle då mäta en sträcka på 22,5 km. Slutligen skulle jag gå in i fas 3 vilken skulle innebära långsam jogg så länge som möjligt, kanske hela vägen in i mål (3,7 km). En rimlig tid för hela loppet skulle då kunna vara under 5 timmar. En bra dag kanske på 4.40 (vilken var tiden jag angav när jag anmälde mig) eller mindre.
Hur min "3-fas-plan" utföll i verkligheten kan ni se i
en sammanställning i slutet av detta inlägg.
 |
| Uppgradering till superior-rum utan extra kostnad. Tack för det, Clarion Grand hotell i Helsingborg... :) |
Att jag kände mig trygg med just det här upplägget, inför detta maraton, berodde på att jag hade testat det i början av augusti då jag sprang 35 km på 3.40. Anledningen till själva testet var att jag börjat få oroväckande känningar i vänster knä och vadmuskel, och det redan efter 18-20 kilometers löpning. När väl den där känningen kom i knäet och vaden var det svårt att slutföra passet som tänkt. Jag blev helt enkelt tvungen att gå bara några få kilometer efter första känning, och till slut kunde jag inte fortsätta alls pga tilltagande smärta. I det läget var det otänkbart att springa en hel mara utan att riskera en bestående skada och/eller onödigt lidande. Det ville jag absolut inte utsätta mig för!
Så därför bestämde jag mig för att ta det försiktigt på alla mina löpträningar som mätte över 20 kilometer. Den tanken fick följa med i Helsingborg Marathon också. Men målet framöver är dock att successivt träna upp både löpning och styrka så att jag till slut ska klara av att springa ett helt maraton. Och då snackar vi en tid under 4 timmar, vilket jag faktiskt anser mig ha realistiska möjligheter att klara. Det är i alla fall min ambition och målsättning för framtida maratonträning.
Men nu till själva loppet
 |
| Micket nöjd med rummet |
Efter frukosten gick var och en till sitt. Jag la mig en stund eftersom jag sovit dåligt natten innan. Det var skönt att få extra vila då. Klockan nio träffades vi allihopa (Anna, Stefan och jag) i hotellentrén för att gå bort till starten på Sundstorget där Anna skulle ge sig av på sin halvmara.
 |
| Fr v ser ni mig, Stefan och Anna. Bilden tagen strax innan Annas start 09:30 Bild:Olle Roos / HBGM |
Morgonen hade varit dimmig, rå och halvkylig. Perfekt för löpning med andra ord men vid det här laget var värmen på väg med besked. Dimman lättade mer och mer och den varma luften tryckte snabbt bort den lilla svalka som fanns. Den blå himlen blev allt större och allt blåare. Uppvärmningen kunde tyckas onödig men den hurtiga kvinnan som frenetiskt hoppade runt på "scenen" visade ingen nåd. Det gick inte stoppa henne! Haha, tänkte jag - så där kan man ju hålla på en stund om man ändå inte ska springa i den här värmen. För det tror jag inte att hon gjorde.
Så när klockan var halv tio gav sig halvmaraton-löparna iväg. Det var kul att se! Inspirerande. Jag tänkte samtidigt på att en halvtimma senare skulle jag själv ge mig av på en dubbelt så lång resa... När vi sett starten gick jag tillbaka till hotellet, för magen hade gjort sig påmind än en gång denna morgon och jag var tvungen att ta ett sista toabesök innan start. Efter det kändes magen riktigt bra.
Jag och Stefan tog sällskap till starten och vi var i fållan ca tio minuter innan startskottet. För mig kändes det overkligt att jag snart skulle ge mig ut på det som skulle bli min längsta löpning någonsin. Tänkte på de drygt fyra milen som låg framför oss, samtidigt som jag hörde löparkungen "Musse" ropa ut i högtalarna att vi skulle ta det försiktigt i värmen. Att vi skulle dricka på varje vätskestation samt lägga till mer tid på de tidsmål vi hade satt upp för loppet. Det kändes bra att tiden inte var det primära för mig just den här dagen. Nervositeten sen tidigare hade släpp, och jag och Stefan körde en high-five och önskade varann lycka till.
Startskottet brann av och framför mig hade jag den första fasen i mitt upplägg - det vill säga 16 km jogg/löpning (eller vad ni nu vill kalla ett 5:45-tempo). Nu var det riktigt varmt ute. Svetten från väntan på start avtog inte precis. Mitt klädval var ett par svarta halvlånga shorts och en tunn vit funktionströja med nätrygg. Den vita kepsen satt fint på huvudet, och på fötterna satt ett par nyinköpta strumpor från Löplabbet i Helsingborg.
 |
| Efter ca 300 meter svängde vi ut på Järnvägsgatan. Helsingborgs rådhus i förgrunden. Bild: Zlatan Softic / HGBM |
Jag hade ställt mig ganska långt bak i startledet. Stefan, som siktade på en tid under fyra timmar, hade stått längre fram. Märkte efter några hundra meters löpning att jag var felplacerad med tanke på att jag skulle köra lite snabbare till en början. Avancerade mig framåt tills jag kom ikapp farthållarna för 4.15-gruppen. Låg bakom dem ett tag men kände sen att jag ville ta mig fram ännu lite snabbare. När vi nådde Råå [Rå-å] efter ca 6 km körde jag på egen hand utan någon speciell draghjälp. Men såklart gjorde alla löpare och publik sitt till så jag kunde hålla tempot uppe...
 |
| Ättekulla, ca 11-12 km Bild: Ronny Karlsson / HBGM |
Nu är jag ingen stor kännare av Helsingborg, så jag visste knappt var jag befann mig under loppet, men vissa delar kände jag igen. Som när vi sprang igenom Fredriksdal och Sofiero t ex. Där hade jag varit tidigare. Det var väldigt skönt då vi kom in i parker och liknande, där man fick man skydd från den hårt stekande solen. I en hyfsat sval park i Närlunda nådde jag mina 16 kilometer. Det var riktigt skönt att tillåta sig slå av på takten då. Låg före min beräknade tid med någon minut, och nu tänkte jag bara hålla koll på att 4.40-gruppen inte kom ikapp mig.
 |
| Viskängen, ca 18 km Bild: Juan Gaete / HBGM |
Promenerade i 500 meter och följde upp med jogg i 1.500 meter efter det. Höll rätt bra tempo i de flesta promenad-delar. La in några meters jogg när jag hade krafter för det, vilket i och för sig jämnade ut sig när jag fick avbryta jogg-sträckorna med en stunds promenad då det tog emot. Ja, som sagt - det var ju mitt första maraton det här, och jag var inte riktigt i form för att orka springa hela - så det kändes som ett helrätt upplägg denna heta dag. Halvmaran passerade jag vid Fredriksdal mitt på dagen, på 2.02:41.
 |
| I Maria Park, ca 30 km Bild: Ronny Karlsson / HBGM |
Det blev några möten och korta samtal utmed banan också. Vid Olympiarinken nära Fredriksdal sprang jag förbi ett par från Lidköping. Heja Lisch, ropade jag åt dem, och igen då de kom i kapp mig på mitt promenadparti. De svarade glatt. Någonstans vid Slottshöjden och Tågaborg fick jag sällskap av en dansk snubbe vid namn Tom. Han berättade att detta var hans 35:e eller 37:e maraton (minns inte riktigt) - men hans första i Helsingborg. Vi hade sällskap en liten bit och det var riktigt trevligt.
 |
| En skön snubbe - Tom från Danmark Bild: Ronny Karlsson / HBGM |
På Romares väg hördes en välbekant stämma lång väg; "Heja, hejaa, he-ejaaaa!" "Vad bra ni är! Fy fan vad bra du är, Jan Mikael", vrålade Skyltmannen Rasmus Oderud ut, samtidigt som han tittade rakt på mig med ett vilt ansiktsuttryck. Nummerlapparna med namnen tydligt utsatta hade funkat tidigare under loppet - och så även här för Rasmus.
Vi är bekanta med varann via sociala medier men har aldrig träffats på riktigt förut. Jag var på väg att stanna till för att växla några ord med honom - men han gjorde en kort paus i sitt hejande och joggade med mig en bit istället, så pass att vi fick säga hej till varann och lite till. Var så trött att jag inte vet vad jag svamlade om. Men jättekul var det! Gav mig massor med positiv energi för resten av loppet, så tack Rasmus (om du mot förmodan skulle läsa detta).
Funderade några gånger på mina vänner som sprang. Som när klockan närmade sig tolv, då kom tanken på att Anna troligtvis redan var i mål på sin halvmara. Möjligen var hon redan i ordning för en mysig restaurang med något gott att äta? En stund senare tänkte jag att Stefan förmodligen hunnit öka avståndet från mig rejält, och var en bra bit före mig. Säkerligen skulle han både hinna med dusch och vila innan jag nådde målrakan. Kanske de skulle både han och Anna stå utmed Strandpromenaden och heja fram mig den sista biten in mot mål? I Mariastaden, strax efter jag sprungit över mattan för 30k-registreringen, hör jag en röst bakom mig; "Hej Jan..."
 |
| Stefan Bild: Ronny Karlsson / HBGM |
Förvånat vänder jag mig om och ser Stefan lunka fram där. Hade precis avslutat en av mina "joggsträckor" och börjat gå, då jag förvirrat tittar på honom. Det stämde inte. I min hjärna var han ju långt före mig... Och tydligen hade jag varit så trött när jag sprang förbi honom att jag inte ens sett att det var han. Jösses! Det visade sig att hans ena ben börjat krångla, vilket inneburit att han hade fått stanna flera gånger om för att stretcha. Och gå... Vid det här läget var han så uppgiven och trött att han funderade på att bryta. Tillsammans tog vi beslutet att ta sällskap resten av loppet och stötta varann hela vägen till mål.
Vi försökte hålla oss kvar vid mitt upplägg så gott det gick. Men joggsträckorna blev nu max 500-600 meter långa, sen fick vi gå eller stretcha. Medan Stefan stod still och stretchade mot en lyktstolpe eller liknade, gick jag fram och tillbaka för att undvika att benen skulle stumna. Det funkade bra och i 8,5 km snittade vi varje kilometer i 08:20-tempo. När vi hade knappt fyra kilometer kvar kom en lång inbjudande nedförsbacke på Sofierovägen ner mot stan och målrakan. Vi sprang nedför den backen i ett tempo som var betydligt bättre än innan.
Nu snittade vi de sista 3,7 kilometerna i 5:41-tempo. I nedförsbacken släppte Stefans smärtor i benet och nu var det jag som fick be om att gå i ett par, tre hundra meter istället. Dels för att orken tröt men också för att jag ville ha krafter kvar för att "springa snyggt" inför publiken på Strandpromenaden. Nu fanns inga skuggor kvar att gömma sig i. Solen stekte obarmhärtigt och värmen från asfalten var påtagligt besvärande. Men vi kämpade på - och långt därborta såg vi målportalen likt en hägring i en stekhet betong-öken. 150 meter innan mål hörde vi Annas vrålande uppmaningar om att springa fortare, och med hundra meter kvar la vi in en spurt. Stefan la in en raketspurt som visade sig ha en hastighet av 22,1 km/h (2:43-tempo) och själv lyckas jag komma upp i 16,5 km/h (3:38-tempo). Hade vi hållit det tempot loppet igenom hade vi fått helt andra sluttider än de 4.35 vi kom i mål på. Tiden hade blivit 1.54:39 för Stefan (världsrekord alltså) och 2.33:20 för mig. Stefan hade alltså blivit överlägsen etta i loppet och jag hade blivit god tvåa, rejält slagen men ändå 9,5 minuter före han som vann i år. Stefan hade i så fall hunnit med att både duscha och äta lunch innan jag kommit i mål.
Aja, ett annat år så... Vi får jobba på det! Jag kom i mål - nådde mitt GULD-mål i mitt första maraton - och DET är jag förbaskat nöjd med! Dessutom ett personbästa gällande distans. Jag har aldrig sprungit så långt förut... Och jag vill gärna försöka mig på ett maraton till någon gång!
Tack till alla löpare, publik, funktionärer m fl som gjorde detta möjligt för mig.
Jag kan nu titulera mig maratonlöpare tack vare er!
 |
| Stefan spurtar in över mållinjen strax före mig Bild: Ulla Da Silva / HBGM |
 |
| På trötta ben - äntligen i mål... Bild: Ulla De Silva / HBGM |
 |
| Min målgest för dagen Bild: Mathilda Alberg / HBGM |
I den absolut bästa av världar såg mina tidsmål ut som nedan (hur det blev i verkligheten presenteras som utfall). Som ni vet la jag till en minut som mitt GULD-mål, dvs 4.40-någonting, alltså precis under 4.41. Måste säga att jag höll rätt jämna steg med min planerade tid. Kan även konstatera att den sista delen i loppet (fas 3) gick mycket bättre än förväntat.
Fas 1/16k löpning:
Tidsmål; 1.32:00 [5:45-tempo].
Utfall; 1.30:51 [5:41-tempo] (fas1/totalt; 1:09 min snabbare än tidsmålet).
Fas 2/ 22,5k intervaller innehållande 0,5k gång följt av 1,5k jogg x 11 + avslutande 0,5k gång:
Tidsmål; 2.43:30 [7:16-tempo]. Sträcka och tid från start / 38,5k; 4.15:30 [6:38-tempo].
Utfall; 2.43:14 [7:15.tempo] (fas 2; 16 sek snabbare än tidsmålet). Sträcka och tid från start / 38,5k; 4.14:05 [6:36-tempo] (totalt 1:25 min snabbare än tidsmålet).
Fas 3/ 3,7k, jogg:
Tidsmål; 24:29 [6:37-tempo]. Sträcka och tid från start /42,2k; 4.39:59 [6:38-tempo].
Utfall; 21:02 [5:41-tempo] (fas 3; 3:27 min snabbare än tidsmålet). Sträcka och tid från start / 42,2k; 4.35:04 [6:31-tempo] (totalt 4:55 min snabbare än tidsmålet).
Helsingborg Marathon var ett fantastiskt fint och välordnat arrangemang. Som orutinerad maratonlöpare har jag absolut ingenting att klaga på. Bara en sån sak att de erbjuder alla dessa fina bilder de har tagit. Jättekul att få sitt första maraton förevigat på detta sätt. Och i dessa tider då allt ska kosta extra, ingick fri tillgång till bilderna i startavgiften. Man lyfter på hatten och tackar för det. Och vilken reklam detta maraton gör för staden. Har nu upptäckt hur vackert Helsingborg är, och det på ett helt annat sätt än vad jag gjort förut. De har en fin stadskärna, det visste jag sen tidigare, men nu fick man se många andra fina delar av stan också. Jo, för i mitt tempo hann man se en del... ;)
 |
| Fokuserad, trött och småsliten. I trakten runt Fredriksdal där nästan halva loppet var gjort. Bild: M Square Studio / HBGM |
Andra löjliga och olöjliga noteringar [FAKTA]
Maratonbanan och halvmaratonbanan har gemensam sträckning från start och ca 1 km framåt. Helsingborg halvmaraton startar 30 minuter innan maraton, så gott om tid för de flesta (alla?) halvmaratonlöparna att komma "ur vägen" för de snabbaste maratonlöparna.
När halvmaratonlöparna svänger av från Bergaliden, till vänster in på Drottning Margaretas gata (efter ca 3 km), springer de in på maratonbanan (som mäter ca 24 km till den aktuella korsningen). Den snabbaste löparen i årets maraton var där efter drygt 1,5 timme. Den långsammaste halvmaratonlöparen som fullföljde var då ca 8 km före (vid 11 km i sitt lopp). Från denna korsning går sedan Helsingborg halvmaraton och maraton på gemensam bana. Årets snabbaste maratonlöpare borde då ha kommit i kapp den långsammaste halvmaratonlöparen ca 3 km före den gemensamma mållinjen.
Helsingborg marathon har publicerat 13.243 bilder från årets olika lopp (Dole Kids Run, Atea Halvmaraton och Helsingborg Marathon). Fantastiskt flitiga fotografer. Bra jobbat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar