Göteborgsvarvet - från förberedelse till nytt personbästa

Glädjen är naturligtvis stor just nu! Att sätta ett personbästa på halvmaran och dessutom få en tid under två timmar (vilket jag inte ens vågat drömma om i mina vildaste fantasier) känns bara helt fantastiskt. Här ska jag ta med er genom mina förberedelser samt genom hela Varvet - kilometer för kilometer...

Träning är A&O när det gäller att nå framgång. Mitt sikte är ju egentligen inställt på 10 kilometer och att nå en tid under 50 minuter där. Jag har kämpat ett tag med det men hoppas att det ska släppa i år. Halvmaran kör jag mest för att det är kul att testa gränserna lite - testa om kroppen är kapabel till att springa långa sträckor (och det är den ju). Så här långt har jag inte haft några speciella förväntningar på den distansen mer än att bara kunna genomföra den. Vad gäller tider har väl tanken varit runt 2.15 som ett realistiskt mål. Första gången jag sprang så här långt var på 'Broloppet 2000' i Malmö/Köpenhamn. Helt orutinerad av löpning stapplade jag in i mål på tiden 2.46. Tretton år äldre, alltså förra året, testade jag Göteborgsvarvet för första gången. Fick tiden 2.25:08 efter att genomfört varvet med huvudvärk och en krånglande mage. Men det blev ju ändå ett personbästa med 21 minuter, så nöjd var jag... I slutet av april i år sprang jag distansen som ett träningspass och överraskades av den fina sluttiden 2.10. Så till Göteborgsvarvet 2014 var mitt mål att först och främst ta mig runt och gärna på en tid strax under just 2.10. Det såg jag som en klar möjlighet i alla fall.

Mina förberedelser för framtida löpträning och välmående började rent mentalt hösten 2013. Bestämde mig för att 2014 skulle bli ett bättre år. Så under vintern startade jag upp med att lägga mest fokus på styrketräningen - och mina ledord blev 'Ett Starkare 2014'. Tyvärr drabbades jag av ett bakslag i början av december13 då jag fick ett rejält ryggskott. Fick söka sjukvård akut, vara sjukskriven i en vecka och träffa en sjukgymnast i början av januari14. Det var nog ganska bra! För jag var i det läget ganska rädd för att jag aldrig skulle kunna börja springa igen, så ont hade jag, men jag fick ett träningsprogram av sjukgymnasten med målet att stärka bålen. Tillsammans med det och några justeringar på gymmet gjorde min bålstabilitet betydligt bättre. Det har känts bra i hela kroppen och det känts tryggt på mina löpträningspass.

Förutom styrketräningen, körde tre styrkepass i veckan under vinterhalvåret, klämde jag in ett och annat träningspass med löpning också. Det blev omstart så att säga. Hade varken kunnat eller vågat springa något alls då ryggskottet smärtade som mest. Men när jag i mina mörkaste stunder talade med sjukgymnasten om mina planer för Göteborgsvarvet gav hon mig hopp: "Göteborgsvarvet 2014? Det tycker jag låter som ett jättebra mål!" I mitten av februari tog jag mig an 18 kilometer på löpbandet. Så himla gött mentalt att klara av det, även om passet varvades med löpning och gång. Jag varvade sen löpningen på både bandet och utomhus - men det var ganska sällan det hände. Men ytterligare ledord matades in i min hjärna: 'Ett Snabbare 2014'.

Väl medveten om att min kropp bär på lite för mycket ohälsosamt fett som behöver bytas ut mot lite mer hälsosamma muskler (nä, inte typ Arnold Swarchenegger), och att jag behöver bli lite lättare, tog jag beslutet den 11 januari i år att göra något åt det. Började med att skaffa mig en kaloriräknarapp (Lifesum) och ta kontroll på allt jag stoppade i mig. La mig på ett litet underskott av mitt kaloribehov och tränade på som vanligt. Enkel matematik gjorde att kilona började att rasa och jag blev alltmer intresserad av vad jag åt. När jag såg att Skövdebostäder anordnade en föreläsning om kost var jag givetvis på plats. Tyckte jag fick lära mig en hel del och blev ännu bättre på mat. Sötsuget minskade och det gjorde sitt till för min vikt. På fyra månader gick jag ner nio kilo - 'Ett Lättare 2014' blev ytterligare ledord.

Med dessa mål om att bli starkare, snabbare och lättare tog jag ytterligare ett beslut - att göra en kroppsscanning och ett konditionstest. Där fick jag beskedet att jag fortfarande hade för mycket fett på kroppen (hade ändå gått ner några kilon då) men även att min kondition var alldeles utmärkt. Jag fick veta min maxpuls och mina pulszoner och en hel del annat. Blev tipsad om att jag skulle lägga upp min löpträning på ett varierat sätt med bland annat långa pass (1,5 timmar) med låg puls. Herregud, jag som alltid gett järnet på i stort sett ALL löpträning... Men okej, nu skulle jag minsann ta löpningen till en ny nivå.

Den 1 april i år satte jag igång med löpträningen på allvar. Tre pass i veckan var målet, samtidigt som jag minskade på styrketräningen till två pass i veckan. För att inte gå ut för hårt la jag in ett pass på cykeln istället för löpning per vecka. Därefter körde jag på med löpningen tre gånger varje vecka, varierat med långpass, intervaller, tempo etc. Gillar verkligen långpassen. Använder alltid pulsklockan och kör på med max 138 slag per minut i minst 1,5 timmar. Till en början var passen bara 45 minuter men jag ökade på succesivt. Den 26 april, tre veckor före Göteborgsvarvet, gjorde jag ett genrep - löpning 21,1 kilometer för att se om jag hade distansen i kroppen. Det var en varm lördag och banan jag gjort i centrala Skövde var rejält kuperad. Ändå fick jag den smått otroliga tiden 2.10. Ett jättehärligt besked om att min egenkomponerade träning gav resultat. I dag jobbar jag utefter ett löpprogram där målet är att komma under 50 minuter på milen men mer om det vid nått annat tillfälle.

Nån dryg vecka före Varvet fick jag känning i mitt vänstra knä. Blev lite orolig för symtomen tydde på löparknä. Tog det lugnt, tränade försiktigt och smärtan försvann. Kan ha varit en enkel överansträngning. Men jag tänker fortfarande på det och kommer att vara väldigt försiktig och lyhörd för vad min kropp signalerar framöver. Cykling är ett utmärkt sätt att ersätta enstaka löpträningar med. Så kom då måndagen före Göteborgsvarvet...

Jag hade bestämt mig för att vila och träna smart. Drog ner på vardagsmotionen vilket innebar korta promenader med hunden (2-5 km), bil till jobbet och hiss istället för trappor. Körde ett långsamt träningspass på måndagen (5 km varav 1 km i ett snabbare 5:25-tempo), ett långsamt pass på onsdagskvällen (ca 3.2 km med 3x100 snabba meter i 4:32- 3:43- och 3:42-tempo). På torsdagskvällen blev det ett styrketräningspass med halvtunga vikter för att stärka upp kroppen lite inför lördagen.
Vad gällde mat och så, åt jag ungefär som vanligt. La kanske lite mer på kolhydrater och salt eftersom jag skulle springa långt men det var inga anmärkningsvärda förändringar mot normalt. Tänkte på förra året då magen krånglade och ville inte testa på nått som kunde riskera att det hände igen. Tyvärr hade jag inte disciplinen att låta bli att klämma i mig en halv pizza och en påse smågodis på fredagskvällen men som väl var hände inget...

Jag bodde på hotell Gothia Towers femtonde våning i Göteborg och checkade in där redan på fredagseftermiddagen. I lugn och ro kunde jag sen hämta ut min nummerlapp och chip i Frölundaborg strax efter incheckningen. Vilade mig givetvis i Göteborg också och tog spårvagnen varje gång det behövdes. På lördagsmorgonen åt jag en kolhydratrik frukost. Det blev en skål laktosfri hallonyoghurt, två rostade vita mackor med smör, ost och gurka, vit fralla med kokt skinka och tomat, två glas apelsinjuice och ett glas mjölk. Och som vanligt - vatten, vatten och åter vatten. Jo, jag stoppade i mig ett par skivor bacon också. Ville tillsätta lite mera salt. Havregrynsgröten på hotellets frukostbuffé smakade skumt, så den vågade jag mig inte på. Åt frukosten vid nio-tiden (länge) och var så mätt att jag hoppade över lunchen. Jag springer hellre lite hungrig än att springa med en tung och mätt mage.

Efter frukosten bytte jag om och gav mig ut på en "Vakna-kroppen-det-är-dags-för-Göteborgsvarvet-runda". Gång blandat med några snabba och långsamma fartökningar, höga knän i trapporna uppför i Överåsparken (Engelska parken i Örgryte) och en studs vila och njuta av utsikten över stora delar av Göteborg. Vädret var underbart, soligt och varmt, men för säkerhets skull var jag ordentligt klädd med en passande Färjestadströja. Benen kändes pigga men magen var jag lite mer osäker med. Hoppades att den skulle komma igång lite bättre efter rundan (nästan 3,5 km) men icke då...

Duschade efter rundan för jag ville känna mig fräsch vid start. Låg på sängen och masserade min oroliga mage. Den protesterade med högljudda knorranden men det kändes bra. Vilade länge och kände ett skönt lugn trots magen. Kollade svt:s sändning från loppet på tv:n och var redo att lämna hotellrummet strax efter klockan 13:00. Då hade starten gått för elitlöparna och jag hade 1,5 timmar på mig till min start. Hoppade på den fullsatta bussen vid Korsgatan, och den tog oss hela vägen till starten i Slottsskogen. Där var ett myller med människor - löpare, publik, funktionärer och säkert många andra som bara var där för att känna av den underbara atmosfär som råddet. Vi bredde ut filten i gröngräset och kollade in avslutningen för vinnaren av Göteborgsvarvet. Kastade en blick åt höger och såg hur han svepte förbi i en fart som var så långt från min som man bara kan komma. 18-årige Ghirmay Ghebreslassie från Eritrea gjorde en imponerande insats och var nära att slå banrekordet.

En dryg halvtimme före start åt jag en halv banan (ja, det blev min lunch) och sen började jag värma upp med lite gång, jogg och fartökningar i backarna intill startplatsen. Magen signalerade att jag behövde sätta mig på toa men efter att köat till bajamajorna till 14:20 fick jag ge upp. Slog en vinkel istället och gick bort till startfållan för min grupp, nr 12 med starttid 14:35. Kollade att min Garmin Forerunner 210 hade hittat satelliterna, att snörningen på mina Asics GT-2000 var okej, att mina 2xu elite compression tights satt snyggt, att min Craft-tröja hängde lätt och ledigt, att mina Ray-Ban satt tillräckligt högt på näsan och att den nyinköpta vita Adidas-kepsen satt som den skulle. Jodå, jag var redo för start. Precis innan start drack jag lite vatten och hällde ut resten i kepsen. Så skulle jag fortsätta göra under loppet för att hålla huvudet kallt. Året innan hade jag hällt vatten över huvudet, sprungit i alla duschar och av det dragit på mig en lätt förkylning. Det ville jag inte i år. Jag ville undvika allt sånt. Gruppen slussades fram till startfållan, musiken dånade högt ur högtalarna och vi var alla laddade till tusen. Rörde på oss till musiken och speakern berättade att den forne VM-hjälten från 1994 Kenneth Andersson var med i gruppen. Jag sneglade lite lätt bland de tusentals löpare som stod omkring mig - men inte såg jag "den långe Kenneth" nånstans. Plötsligt blev det nedräkning och startskottet gick...

Första kilometern
Det tog drygt två minuter att ta sig fram till startlinjen. Som väl är börjar ju inte den personliga tidtagningen förrän man passerar linjen. Strax före började det släppa lite i ledet och vi kunde börja jogga så smått istället för att gå. Det var trångt och man fick snällt hålla sig till den fart gruppen höll. För min del var nog detta bara bra. Jag brukar starta lite för hårt för att sedan inte ha riktigt lika mycket kraft kvar till slutet av loppet. Pulsen hölls nere och jag gjorde den första kilometern på 6:04.

Andra kilometern
Här tunnades det ut något men det var fortfarande väldigt mycket folk som trängdes. Men de flesta av oss höll ungefär samma tempo. Såg några löpare som fick springa till toa redan här. Förmodligen hade dom liksom jag inte kommit fram till toaletterna vid starten. Första vätskestationen dök upp men den brydde jag mig inte om. Passerade och följde min plan att ta vatten vid fyra kilometer.

Tredje kilometern
Säldammsbacken var jobbig förra året. Det var den inte i år. Jag bromsade ner farten något när pulsklockan skrek att jag låg över 148 bpm (slag per minut) men jag sprang hela vägen uppför och jag sprang förbi massor med löpare. Det gav energi! Väl uppe bjöds vi på livemusik av några flickor som satt där å spelade. Vi sprang ut ur Slottsskogen och in i Majorna på Slottsskogsgatan där vi passerade trekilometersmarkeringen och påbörjade den...

Fjärde kilometern
Stämningen var hög i Majorna. Publiken var entusiastisk till MAX och det var en fröjd att springa här. Lätt nedför eller plant var det mest hela vägen här dessutom. När tillfälle fanns sprang de flesta av oss i skuggan av husen utmed vägen. Såg att en del hade problem med trafikdelare och trottoarkanter. Det gäller att ha koll var man springer också. Men ingen råkade illa ut vad jag kunde se - som väl var.

Femte kilometern
På Ostindiegatan kom nästa vätskestation, den första jag änvände. Förberedde mig i god tid genom att springa lite till höger och svängde sen in och fick en mugg vatten av de rutinerade funktionärerna. Klämde ihop muggen lite, så att jag liksom fick en pip att dricka ur, och tog ett par klunkar. Resten av vattnet hällde jag i kepsen som jag tillfälligt tagit av mig. Nu började det gå lätt uppför och strax innan Älvsborgsbron passerades femkilometersmarkeringen på 29 minuter blankt.

Sjätte kilometern
Minns förra årets lopp och bron. Huvudet värkte och orken fanns inte - ett resultat av att jag inte kunnat träna. I år var det annorlunda. Jag kände mig ganska fräsch och jag hade på känn att jag skulle kunna nå 6 kilometer snabbare än min plan som var 36 minuter. Den här gången tittade jag upp mot bron och kände "att är det inte uppför här, klarar jag lätt". Och det gjorde jag. Anpassade återigen farten efter hjärtats (pulsklockans) varningar och kunde faktiskt hålla ett 5:40-tempo uppför bron, och däruppe på toppen hade jag orken kvar att öka mitt tempo nedför. Passerade 6 km på 34:24 minuter, mer än en och en halv minut före mitt bakhuvuds tidsschema.

Sjunde kilometern
Nu sprang vi av Älvsborgsbron och in på Hisingen via Flemingsgatan och Karl IX:s väg och ytterligare musik, entusiastiska människor och vätskekontroller. Jag höll mig till vatten och några medhavda Ahlgrens bilar som jag höll med ett krampaktigt grepp i handen. Tog nån enstaka bil lite då och då. Tror det blev max fyra eller fem totalt under loppet. Vid golfrestaurangen satt en dam och sjöng "Jag tror, jag tror på sommaren". Jag fick ett extra leende av hennes sång och tonerna klingade länge i mitt huvud på vägen utmed Göta älv. Ingen trötthet fanns i sikte. Jag hade koll på pulsen och anpassade mig efter denna.

Åttonde kilometern
Hisingspartiet är väl inte det roligaste men det är slätt och inte speciellt jobbigt. Min plan var att kunna hålla ett lite högre tempo här än de första sex kilometerna. Kändes som att jag var lite fast i mitt tempo sen tidigare och gjorde inte så mycket för att ändra på det. Det var ett tryggt tempo som gjorde att jag orkade. Kunde jag passera Frihamnen (12,8 km) på ca 1.14 skulle det kännas mer än bra. Utan att ha riktig koll gjorde jag kilometern på 5:19.

Nionde kilometern
...blev också den snabbaste. 5:14-tempo och jag vet inte riktigt varför. Det kändes bra och jag kunde trycka på lite. Ändrade pulsvarningen till 160 bpm för nu skrek klockan lite väl mycket. Över 162 ville jag inte ligga alltför länge eftersom det är då min mjölksyra kommer. Jag är inte där än då jag kan plåga min kropp till bra tider. Jag höll mitt tempo och njöt av publiken, stämningen, det fina vädret och att det gick relativt lätt här på det lite knixiga partiet av banan.

Tionde kilometern
Nu kom lite gamla minnen tillbaka. Förra årets problem med magen. Smärtor och ett tryck i tarmen som gjorde att jag inte kunde ta i. Fick gå, jogga om vartannat. Inget sånt i år! Jag log åt förra årets minnen och passerade med lätthet toaletterna jag sneglat på besvärat förra året. Jo, det var en del köer där i år också. Passerade milmarkeringen på 56:02 och kände mig fortfarande i god form. Men jag visste att det var en hel del jobb kvar för att ta mig i mål.

Elfte kilometern
Nu började jag fundera lite på om jag skulle klara detta på under två timmar. Räknade tider i huvudet men jag slog bort tankarna snabbt eftersom det fortfarande var långt kvar och att en eventuell satsning kanske skulle förstöra alla möjligheter. Det fick bli vad det blev. Jag skulle springa MITT lopp och behålla njutningen av det. Löpningen fortsatte ut på Lindholmspiren och upp mot Radisson Blu Riverside.

Tolfte kilometern
Det gick rätt bra att springa nu. Snittade kilometern i 5:25-fart förbi Radiomuseet och en massa trötta löpare. En och annan sprang förbi mig också men jag sprang förbi fler än vad jag blev omsprungen av. Sån himla go känsla.

Trettonde kilometern
Pulsen hade legat strax under 160 bpm ett bra tag. Hjärtat fick kämpa men protesterade inte trots att pulsen låg över 85 % av maxpuls - och som sagt sen ett bra tag tillbaka (i 5 km). Och där, mellan 85 - 90 %, låg den resten av loppet. Minns ni förresten mina tankar om vad jag skulle ha för ungefärlig tid vid 12,8 kilometer, dvs i Frihamnen, om allt gick som jag ville? Ca 1.14. Jag passerade på 1.11:46. Mina positiva första sex kilometer gav fortfarande eko.

Fjortonde kilometern
Jag närmade mig Götaälvbron och passerade raskt bajamajan jag var tvungen att köa till och besöka förra året. Gav den onda ögat och tänkte "nädu, inte i dag". Förra året gick jag även uppför bron men inte i år. La mig i vänsterfältet och sprang förbi många hundra löpare. Det kändes nu att det gick uppför men jag knep ihop och förvånades lite över att kroppen inte protesterade. Hjärnan brukar ju ofta skicka ut signaler om att stanna. Men i dag var tydligen ingen så dag...

Femtonde kilometern
Nedför bron gick det lätt och efter en liten karuselltur (banan går så) dök en vätskestation upp igen (dom är många och välbehövliga). Tog ett par munnar, fyllde kepsen och var redo för Östra hamngatan och Kungsportsavenyn.

Sextonde kilometern
Man springer ganska lätt på Östra hamngatan med Nordstan på vänster hand och massor med åskådare. Höll det snabba vänsterspåret och sprang långa bitar på de breda trottoarkanterna alldeles intill de som står och tittar på. Barnen som sträckte ut sina händer för en high five fick naturligtvis det. Ibland tog jag tom en lite omväg för att få se en ensam unges glada min när våra händer slår ihop. Tänk, jag blir glad av det också. :D

Sjuttonde kilometern
När jag sprang Midnattsloppet i Göteborg 2011 kände jag inte av uppförslutet på Avenyn. Hade lagt in spurten då. Förra årets varv bestod av ömsom jogg, ömsom gång här. I år sprang jag hela vägen. Det kändes! Hade det inte varit för publikens hejarop hade jag nog säckat ihop här. Men Göteborg levererar, så det skulle banne mig jag också göra!!! Höll 5:43-fart, vilket ju var långsammare än tidigare i loppet, men höll ut. Pulsen snittade nu på 158 bpm - nästan 90 % av maxpuls. Puh!

Artonde kilometern
Nu vek vi av från Avenyn och in i den vackra allén på Vasagatan och bort mot Sprängkullsgatan och artonkilometerspasseringen. Där hade jag innan loppet fantiserat om en tid runt 1.43 för att om möjligt kunna ta mig i mål på trötta ben under 2.10. Vid vätskestationen tog jag för första gången ett par munnar sportdryck och passerade 18 km på ganska pigga ben, med lätt ansträngning (lugn andhämtning) på tiden 1.41:42. Nu jäklar började jag känna att chansen fanns att göra en tid under två timmar...

Nittonde kilometern
Det sägs att det går uppför på Sprängkullsgatan, Skanstorget och Övre Husargatan? Det gör kanske det för det var många som gick här. Det blev trångt och det var knöligt att ta sig fram. Min snittpuls hade inte legat under 160 sen sjuttonde kilometern och det skulle visa sig att jag sprang de fem sista kilometerna med en snittpuls på 90 %. Men nu pumpade adrenalinet och jag skulle till varje pris in över mållinjen på en drömtid!

Tjugonde kilometern
Det blev om möjligt ännu trängre på gång- och cykelbanorna runt Linnéplatsen och Annedalsmotet och bron över Dag Hammarskjölds leden. Trötta löpare gick lite överallt och hade nog inte så stor koll på var de befann sig. Jag sick-sackade friskt och hjärtat pumpade nu med  bpm i snitt. Det blev en dålig kilometertid, dock under 6 minuter. När jag sprungit över bron och in i Slottsskogen kände jag ett skönt lugn. Kroppen svarade och att komma in på en tid under två timmar var jag ganska säker på.

Tjugoförsta kilometern
Det dök upp en vätskestation igen och jag var så cool att jag faktiskt tog en mugg här. Kanske kunde ha hoppat över det men känslan för vatten var rätt. Även om mitt ansiktsuttryck var nått annat så log hela jag inombords. Sprang in under portalerna (gångbroarna), kollade tiden på pulsklockan och såg att den visade på 1.58 och tickade på mot 1.59 - men visste att den inte skulle hinna till 2.00. Ökade tempot så gott det gick. De sista 350 meterna gick i 4:45 fart och det är ganska snabbt för att vara mig, speciellt med två mil i benen.

Målgång
Inne på Slottsskogsvallen sprang jag förbi några tusen löpare till ;) och sträckte armarna i skyn då jag passerade mållinjen. Stängde av pulsklockan på 1.59:11 och visste att jag hade klarat det! Drömgränsen som jag inte riktigt trodde att jag skulle nå - men fick en bra dag och gjorde det. Sån obeskrivlig känsla. Lämnade in chipet, fick min medalj, en banan och en kexchoklad och ännu mer vatten. Underbart!!! Personbästakross med 11 minuter, 26 minuter bättre än förra året.

Höll benen i rörelse så mycket som gick efteråt. Gick till Linnéplatsen, tog spårvagnen därifrån till Korsvägen och ett välbehövligt varmt bad. Vilade mig lite, twittrade och laddade upp loppet från min pulsklocka i Jogg, Endomondo och FunBeat. Avslutade kvällen med en god middag på Heaven23 och såg en vacker solnedgång därifrån. Somnade inte förrän vid två-tiden den natten. En stor måne lyste över Liseberg och in i hotellrummet. Det här hade varit en bra dag. En dag att minnas hela livet.