Varför gick det inte så bra i Hässelbyloppet?

Jag vill först och främst säga att rubriken är klart missvisande! Det GICK BRA i Hässelbyloppet, Stockholm!!! Det gick dessutom mycket bättre än vad jag först förstod där och då och ett par dagar efteråt. Det är nu - efter min analys - som jag förstår hur bra jag egentligen sprang i söndags.

Ni har väl läst mitt inlägg som jag skrev samma dag jag sprang loppet. Om inte - gör det innan du läser vidare här... [LÄNK TILL INLÄGGET]

Har du läst inlägget nu? Okej - bra! Då kan du läsa vidare här så jag ska försöka bena ut vad det var som gjorde att jag upplevde loppet negativt och varför jag trodde det gick så dåligt. Jag kommer att frossa i fakta men startar med den känslomässiga delen och fortsätter sedan med just fakta och annat. Jag kommer att jämföra en hel del med mitt rekordlopp i Oslo, Sentrumsløpet, som jag sprang den 25 april i år - och där jag satte mitt nuvarande personbästa på 10k (44:43).

KÄNSLAN I LOPPET: Jag kände mig i bra form redan innan start. När det bar iväg såg jag flera gånger på pulsklockan att den förväntade kilometertiden låg på 4:10/4:15min, och det tempot var inga större problem att hålla. Jag ville verkligen fortsätta där, men vi var många som sprang och det var som sagt en viss trängsel på de smala gång- och cykelbanorna och de ännu mindre parkvägarna. Jag kände att jag hade styrkan att hålla upp mitt höga start-tempo ett bra tag, men det upplevde nog inte alla - för stora klungor bildades och det gjorde att tempot minskade något. Det blev frustrerande och förutom att jag upplevde att jag tappade i fart så samlades en del negativa tankar mitt i all trängsel. Det i sin tur gjorde att jag tappade energi och ork, å sen var allt inne i en slags negativ känslospiral. Vid 5-kilometerspasseringen inträffade något som tydligt avgjorde loppet till min nackdel. Jag tittade på pulsklockan och den visade ca 22:35 i tid - vilket jag jämförde med mitt lopp i Oslo, då jag minns att jag hade den officiella tiden 22:02 vid 5-kilometerspasseringen där. Jag hade alltså redan tappat mer än en halvminut. Jag minns ju också att banan i Oslo var betydligt tuffare i början (42 meter höjdökning/22meter höjdminskning där, mot 17 meter höjdökning/31 meter höjdminskning här). Tankarna om ett personbästa spolades snabbt bort av alla dessa nya negativa tankar som dök upp efter fem...

Som jag skrev i mitt inlägg på En mil om dagen! samma dag, så såg jag hur tiderna blev allt sämre på varje kilometer mellan fem och åtta. Mina tankar om att det inte skulle bli något personbästa blev helt och hållet cementerade, men jag ville ändå njuta av loppet och göra mitt allra bästa i situationen. Men som sagt - att det skulle bli någon riktigt bra tid hade jag släppt vid det här laget. Mina negativa tankar hade effektivt uteslutit det. De två sista kilometrarna var helt okej och jag brydde mig inte längre om att det var folk i vägen. Vid 9k-markeringen förstod jag att jag ändå inte låg så dåligt till. Jag tog i lite till för att åtminstone kanske kunna göra en bra tid - och när det bara var sexhundra meter kvar insåg jag att det faktiskt fanns en liten, liten chans till personbästa. Jag testade att öka ytterligare men det fanns inte så mycket ork kvar för att göra det. När jag kom in på idrottsplatsens snabba löparbanor blev det riktigt trångt igen och näst intill omöjligt att ta sig förbi de som var framför mig. Efter sista kurvan lyckades jag dock tränga mig fram och kunde öka tempot rejält in i mål - men det räckte inte riktigt till något personbästa...

Jahapp, det här var alltså hur jag upplevde loppet, hur jag kände och varför jag kände det. Hade jag vetat det jag vet nu - då hade det förmodligen blivit ett helt annat utslag. Hur då, undrar du kanske? Jo, därför att mina negativa tankar visade sig inte bara grunda sig på frustrationen över många löpare på små vägar, utan även på en del avgörande faktafel. Och dessa fel har jag bara mig själv att skylla... Vi börjar med ett helt avgörande!

FAKTA: Har tagit fram officiella fakta från loppen samt jämfört olika fakta i Garmin Connect (programmet som tar emot uppmätta fakta från pulsklockan). När jag sprang jämförde jag tider i huvudet med mitt rekordlopp i Oslo. Vid fem kilometer i Hässelby/Stockholm mindes jag att jag hade sprungit mina första fem kilometer i Oslo på officiella 22:02! FEL: Jag sprang mina första fem på 22:41. Det var mina sista 5k i Oslo som jag sprang på officiella 22:02. I Stockholm sprang jag mina första 5k på officiella 22:33 - alltså 8sek snabbare än i Oslo... Tänk om jag vetat det i söndags! Vid 5k på pulsklockan var tiden 22:47 i Oslo och 22:19 i Stockholm. Det är hela 28sek bättre än i Oslo! Mina negativa tankar framkallades alltså av mitt dåliga minne och rena faktafel. Tänk om jag vetat det...

Jag upplevde ju också att jag var betydligt långsammare i Stockholm än vad jag var i Oslo mellan fem och åtta kilometer. När jag jämför med mina tider i pulsklockan så ser jag att jag sprang de tre kilometerna på 13:16 i Oslo och på 13:59 i Stockholm (43sek långsammare i Stockholm). Inte så illa som jag trodde alltså och min tid vid 8k var 36:03 i Oslo och 36:18 i Stockholm. Totalt sett hade jag alltså inte tappat alls så mycket tid i loppet som jag trodde. Jag låg alltså bara 15sek från min personbästatid med två kilometer kvar i Hässelbyloppet. Tänk om jag förstått det där och då!!! KLANT, säger jag... Jag visste ju att Hässelbyloppets två sista kilometer var betydligt flackare än de i Oslo. Men istället var skallen fylld med en massa negativa tankar om hur dåligt det hade gått så här långt och det påverkade ju naturligtvis orken...

Något annat helt avgörande var distansen jag sprang. Båda loppen var kontrollmätta till 10k men i Oslo lyckades jag "springa snålt" - fråga mig inte hur. Där var vi också många löpare men vi sprang på stora öppna avstängda gator och det var långtifrån så trångt som i Hässelby/Stockholm. Jag antar att jag kunde hålla en bättre linje i Oslo (slapp göra omvägar vid omspringning) då den sammanlagda distansen där, enligt pulsklockan, "bara" blev 10,02k mot 10,10 i Stockholm. Om distansen stämmer i jämförelse enligt pulsklockan så sprang jag alltså 80 meter längre i Stockholm (vilket tog 13 sekunder längre tid).

Intressant är också att se att jag sprang precis lika fort i båda loppen. Medelhastigheten var 13,4 km/h eller 4:28-tempo. Den sista hela kilometern i pulsklockan gick i 4:08-tempo i båda loppen - men jag tror att jag hade kommit under 4-tempo om det hade varit mer plats på idrottsplatsen de tvåhundrafemtio sista i Stockholm. Min högsta uppmätta hastighet i Oslo var 21,3 km/h mot 22,3 km/h i Stockholm. Båda vid målgång.

SAMMANFATTNING: Den dåliga känslan jag bar med mig i loppet berodde dels på omständigheter jag inte kunde påverka (trängsel), att jag hade så himla dålig koll på hur jag låg till i jämförelse med mitt rekordlopp i Oslo och alla negativa tankar som for runt i huvudet.

LÄRDOM: Dels så måste jag acceptera att det är trångt på vissa lopp. Särskilt på de loppen där jag känner att det finns en chans för personbästa. Kan jag träna mig ytterligare lite starkare så kommer jag orka att ta mig förbi även större horder av löpare men framförallt måste jag acceptera hur det är och tänka bort att det är trångt. Måste våga använda de "vassa armbågarna" bättre och inte falla in i långsam lunk när jag hamnar bakom de som springer lite lugnare. Sen ska jag ju självklart ha klart för mig hur jag ligger till i loppet om jag försöker persa. Det duger inte med att tro att man ligger före eller efter personbästafart. Sånt ska jag veta! Även om jag normalt inte jagar personbästa så känner jag nu en sån revansch-hunger - så nästa 10k ska helst vara ett lopp med lagom många deltagare (och en flack bana?).

Efter att ha tagit fram alla fakta, och landat i tankarna runt loppet, så vet jag att det inte var ett så tokigt lopp i Hässelby/Stockholm ändå. Det var mer tillfälliga och olyckliga omständigheter som bidrog till en halvtaskig känsla och ett uteblivet personbästa. Det känns riktigt bra att fått svar på det här och även konstatera att jag sprang lika snabbt som i rekordloppet i Oslo men med en lägre ansträngning. På Borgskalan angav jag 18 i Oslo och 16 i Stockholm. Försökte hitta ytterligare positiva saker från loppet i går. Som t ex att jag fick plats 13 av de 93 löpare som var födda 1962 - och som fullföljde loppet. Det var väl inte så illa?

Vetskapen om hur bra det egentligen gick har gett mig ett gott självförtroende om att jag faktiskt kommer att bli snabbare på milen nästa år. Min träning i höst och vinter tror jag mycket på där intervaller och backar kommer ge en hel del. Jag tror dessutom att mina lågpulspass ska ge mig bättre förmåga att klara av långa löpningar. Målet där är 35 kilometer sammanhängande jogg innan 2017. Att kunna springa 3 mil under 3 timmar och 20 minuter är ett annat mål...

Fakta samlade från Hässelbyloppet och Sentrumsløpet. Hämtat från Garmin Connect.
Jag vill påminna om att pulsmätningen verkar ha blivit störd på något sätt i senare halvan av Hässelbyloppet - så medelpulsen ska troligtvis ligga något högre. De första fem kilometerna låg medelpulsen mellan 151-157bpm (snitt 155).  Gissningsvis landade min medelpuls för hela loppet runt 155-160bpm.
Dessutom visar siffrorna att jag inte rört mig hela tiden i Hässelbyloppet - vilket också det är fel.
Även här tycks Garmin Connect spökat till det lite...