Blir du provocerad av rubriken? Jag kan förstå om du blir det. Alla håller inte med. I grund och botten håller inte jag med heller - för visst är det en otroligt skön känsla när man slår något av sina personliga rekord - men jag ska försöka förklara vad jag menar...
Under en ganska lång tid försökte jag komma under 50 minuter på milen. Jag tränade hårt, sprang lopp där min enda tanke var att nå mitt mål. Det var svårt och jag kunde inte riktigt njuta av löpningen längre. I min iver att pressa mig under den magiska gränsen tog kroppen och självförtroendet en del stryk. Men så la jag om min träning. Satsade på allt längre pass - nu med låg puls och intensitet - och la min fokus på det istället.
Och så hände det, en ljum sommarkväll i slutet av juni 2014, på ett helt vanligt träningspass. Märkte att allt bara flöt på. I den senare halvan av milen förstod jag att det fanns en bra chans att komma under 50 minuter. Motiverad av rösten i mitt huvud som sa "nu har du chansen", behöll jag löpsteget och farten och seglade över tio-kilometers-gränsen på 48 minuter. Det var verkligen som i Triss-reklamen budskap "Plötsligt händer det!". Jag hade inte haft en tanke på pers-försök just denna kväll - chansen dök bara upp...
Så har det varit varje gång sedan dess då jag satt några, i mitt tycke, galna personbästa. I Oslo, nio månader efter jag sprungit under 50 minuter för första gången, sprang jag under 45 minuter på milen. I Wings for Life - Kalmar - några dagar senare, sprang jag mitt då längsta någonsin (26 km) i 5:01-tempo och i Läckövarvet sprang jag milen på mindre än 50 minuter - två mil i rad. Det blev min hittills bästa halvmara (1.41). Gemensamt för dessa lopp var väl att jag inte kände mig taggad för - eller direkt hade några tankar på - att slå något personbästa den dagen. Men det gjorde jag!
Så vad jag alltså vill ha sagt; ha gärna en målbild med vad du vill åstadkomma med din träning. Det är bra! Lägg inte för många tankar på att du ska nå ditt mål vid ett speciellt tillfälle, på si eller så sätt. Släpp prestigen! Träna på så ska du se att plötsligt händer det för dig också. I ett lopp eller på ett träningspass då allt stämmer. Jag själv har släppt mina tankar på att försöka slå personbästa. Men jag tränar för att göra det en dag - och märker jag att chansen dyker upp i ett lopp eller så - då tar jag den...
Bra funderingar och jag känner igen mig, jag kan bli alltför fokuserad vid att uppnå ett visst resultat - som ofta också är lite väl tufft - vid en viss tidpunkt och så blir jag antingen besviken eller skadad när det inte går. Dessa tankar ligger lite till grund för mitt senaste blogginlägg om att det är lätt att vilja lite för mycket. Jag ska ta till mig av det, inte minst i sommar i min fortsatta träning, inte träna fullt lika hårt, lite kortare fartavsnitt, lite mindre mindre mängd fartlöpning, gärna springa riktigt fort ibland men då inte så långt och så ta det väldigt lugnt på de pass som ska vara lugna så att de inte sliter.
SvaraRaderaJa, jag har varit där med. Bra med fokus och mål men dumt att pressa sig själv. Ska läsa ditt blogginlägg i kväll. Har en del att stå i nu på dagen. Ha det gött, Staffan. Tack för din kommentar. :)
Radera