Det är i och för sig det som är själva grejen med Wings for Life World Run - en "jagande mållinje". Förra året var ett bra år för mig. Några dagar innan loppet hade jag gjort ett helt otroligt personbästa på milen i Oslo. Tog det lugnt under veckan fram till loppet i Kalmar och sprang Wings for Life hela 26,35 kilometer - vilket dessutom var mitt distansrekord då. Lite kaxigt hade jag siktat in mig på att klara 28 kilometer i år. Ingen omöjlighet på något sätt. Jag testade att springa 17 kilometer snabbdistans några veckor innan loppet och då höll jag ett 4:54-tempo i snitt per kilometer. Efter de 17 kilometerna kände jag att kroppen skulle kunna klara fler kilometer. Det kändes bra.
Men nu är inte kroppen ett renodlat verktyg - den är mänsklig och ombytlig också. Den kan överraska på både bra och dåliga sätt. Den här söndagen valde den det dåliga sättet. Kroppen ville inte svara och jag kände redan innan start att det här kommer inte gå bra. Mina teorier runt kroppens reaktion är följande:
1. Allergi. Jag lider av björkpollenallergi och jag minns förra året när det var som värst. Jag orkade absolut ingenting och som värst var det när jag skulle anstränga mig. Jag blir trött redan från start och sen rasar allt när jag ska försöka ta i. Det finns inga reserver helt enkelt.
2. Värme. När det är säsong mår nog björkpollen som bäst när det är riktigt varmt. Sådana dagar påverkas jag extra mycket av allergenerna och kroppen får svårt att hantera en kraftig ansträngning. Den tycks stänga av och tycker att jag ska ta det lugnt istället. Förutom att värme och allergi hör ihop så är jag nog allmänt känslig för hög ansträngning när det är varmt. De bästa loppen gör jag när det är svalt.
3. Vätska. Jag inser så här i efterhand att jag drack alldeles för lite vatten inför loppet. Jag skulle givetvis börjat vätskeladda några dagar innan loppet, speciellt då det ju var så varmt ute - även dagarna innan det var dags. Men jag gjorde inte det och jag tror att det var en viktig orsak till att det inte gick så bra. Obegripligt att jag missade detta...
4. Kläder. Ännu en helt obegriplig grej så här i efterhand. Jag kände mig nog lite frusen - för det är min enda förklaring till att jag var så knas och klädde mig med dubbla tröjor i den värmen som var. Det blev ruggigt varmt och kändes obekvämt under loppet. Det var väl inte avgörande på något sätt - bara dumt. Men kortbyxor hade jag åtminstone.
5. Pannben. Det här är på både gott och ont. Mest gott ändå... Hade jag haft förmågan att bita ihop och plåga mig själv hade jag kanske hunnit någon eller några kilometer till. Men på bekostnad av vad? Min filosofi vad gäller träning (framförallt löpning) är att aldrig ta i så där mycket så det blir obehagligt plågsamt. Jag tar givetvis i ibland men då handlar det oftast om korta stunder (5-10min) och aldrig så mycket att jag riskerar att kollapsa eller skada mig. Men visst - hade jag plågat mig lite mer så är det inte omöjligt att jag hade nått i närheten av mitt mål. Men hade det varit värt det?
 |
| Jag kände redan vid start att det här inte var min dag |
Men nu ska vi ta oss igenom loppet tillsammans - med min klassiska "kilometer-för-kilometer-rapport". Vissa jämförelser kommer att ske med förra årets lopp. Förra årets tider anges inom [denna typ av parentes].
Första kilometern
Torget var fyllt med glada löpare och publik och jag stod ganska långt bak i andra startgruppen. Solen gassade och jag sökte skydd under den enda skugga som gavs - den från min vita löparkeps. Efter en omöjlig uppvärmning (så trångt i startfållan så det var svårt att röra sig) så gick startskottet. Vi tog oss alla framåt med små tomtesteg. Det tog mig ca 45 sekunder innan jag kunde ta mina första stapplande löpsteg. Det lossnade mer och mer men jag tycktes ha hamnat med en grupp människor som sprang rätt långsamt, så första kilometertiden hamnade på 5:32 [mot 4:39 förra året]. Jag upplevde att det var betydligt svårare att ta sig fram från den positionen jag hade i år (samt att jag var trött).
Andra kilometern
Nu var vi ute på stora vägen och även denna var fylld med folk och det var svårt att hitta en position för ett högre tempo. Jag kunde gått ut på kanten till vänster där det var glesare men jag var nog lite bekväm i att det gick långsamt... Publiken hejade på men i det här läget orkade jag inte med dem riktigt. 4:52 tog den här kilometern [4:40].
Tredje kilometern
Ingen större skillnad mot den andra kilometern. Vi svängde in på Svinövägen, vilken ledde oss upp mot Ölandsbron, och man fick äntligen jobba i lätt uppförsbacke. Dessutom lite skugga från träden där. Skugga blev det ont om i resten av mitt lopp. Det märktes förresten att många var från trakten, för löpare och publik hälsade ideligen på varann med namn. Vid vätskekontrollen strax före tre kilometer tog jag vatten och gick en bit eftersom jag var så trött. Alltså, förstår ni? Trött efter tre kilometer... Tid 5:03 [4:42] och de första tre kilometerna hade gått på 15:27 [14:01].
Filmen här ovan är tagen på Svinövägen. Det är backen upp mot parkeringsplatsen och första vätskekontrollen strax före tre kilometer. Om du vill se mig jogga här så hoppa fram till 4:45. Jag dyker upp vid 4:49 iklädd orange skor, blåa kortbyxor, orange tröja med ett svart vätskebälte i midjehöjd, solglasögon och vit keps. Men pass upp - jag syns inte länge i bild.
 |
| Där - 4:49 in i Youtube-klippet, iklädd vit keps, orange tröja och blå shorts - skymtar jag förbi på filmen... Men herregud vad benen ser vita ut! |
Fjärde kilometern
Den här kilometern gick i sin helhet på väg 137 - dvs den väg som Ölandsbron är en del av. Här äntrade vi bron i samma ögonblick som Svinö låg under oss - och framför oss tonade brons långa uppförsbacke upp. Såg säkert skrämmande ut för en del. Det tyckte inte jag... Det var trångt här också å när uppförsbacken började så sackade de flesta. Själv ville jag bara trycka på och fick sick-sacka en del mellan de trötta löparna. Kilometern på 4:53 [4:41]. Vatten, vila och uppförsbacke en bit gjorde sitt.
Femte kilometern
Här är det uppförsbacke hela vägen och jag måste medge att jag gillar det. Tänkte på att det knappt finns några backar att tala om, där man kan träna, i Kalmar. Ölandsbron är ju avstängd för gång- och cykeltrafik i normala fall, så en av de bästa backarna är ju inte tillgänglig för kalmarborna. Stackars dom... Jag fixade kilometern på 5:02 mot förra årets 4:52. Ska man jämföra de första fem kilometerna med förra året så låg jag redan här nära två minuter efter (25:22 mot 23:34).
 |
| Uppförsbacken och nedförsbacken på Ölandsbron. Bilden togs vis solnedgången kvällen innan loppet. |
Sjätte kilometern
Nedförsbacken som kommer här är ett naturligt resultat av uppförsbacken till den högsta punkten på bron. Det flyter på lite snabbare, pulsen går ner och allt känns plötsligt lättare. Som jämförelse så hade jag hunnit 5,5 kilometer när klockan var 13:28 i år. Förra året var jag nästan framme vid 6k-markeringen. Och i år var klockan 13:30 på samma plats som hon var 13:28 förra året - och bilen startade bakom mig... Kilometern tog jag på 4:48 i år [4:36].
Sjunde kilometern
Nu visste jag att jakten var på gång. Loppets "Catcher cars" startade i Kalmar med en hastighet av 15 km/h. Min egen fart var för tillfället 12,2 km/h. Det var varmt och svettigt men inte så trångt längre och jag kunde springa som jag ville. Den lätta vinden från havet svalkade något men solen stekte precis hela tiden. Det gick inte snabbt - för tröttheten var slående. Jag blickade framåt över bron och längtade verkligen efter vätskekontrollen vid mil-markeringen. Den sjunde kilometern gick på 4:56 [4:50].
Åttonde kilometern
Förra året sprang jag den här kilometern på 4:43 och vinkade åt besättningen på en sjöräddningsbåt som låg och guppade ute på havet. Den var där i år också och jag hörde hur någon av dem ropade "öka". Det skulle jag behöva men kilometern gick precis två tiondelar under fem minuter...
Nionde kilometern
Nu plågades jag verkligen. Det var som om precis all kraft hade försvunnit ut ur kroppen. Jag hade med mig eget vatten och hade lyckats få i mig nån klunk lite då och då. Välkommet men nu ville jag helst av allt att bilen skulle vara där och loppet var slut. Att vara en av alla som deltog i loppet var kul men känslan jag hade i kroppen var allt annat än rolig. Men jag är inte den som bryter lopp bara för att det går dåligt. Jag bestämde mig för att göra det bästa jag kunde för dagen. Jag bestämde mig för att skippa mitt mål om att nå 28 kilometer och istället bara njuta av att vara med. Kilometern på 5:07 [4:41].
Tionde kilometern
Nu var det bara en kilometer kvar innan vätskekontrollen. Där skulle jag tillåta mig att dricka och svalka mig. Det kändes som om huvudet kokade och den där njutningen jag hade tänkt på tycktes vara långt borta. Långsamt, långsamt närmade jag mig milen. Kilometern gick på 5:03 [4:39] och milen på 50:16 [47:00].
Elfte kilometern
Åh vad gött det var att få en paus vid vätskekontrollen precis intill brofästet på Öland. Laddade med en mugg vatten i kroppen samtidigt som jag gick sakta framåt och hällde en mugg vatten i kepsen. Det svalkade skönt om huvudet. Nu kantades vägen av entusiastisk publik igen som hejade fram oss. Det här var nog den minst jobbiga kilometern och jag vet inte riktigt var den försvann. Men sen blev det riktigt kämpigt igen... Kilometern på 5:29 i alla fall mot förra årets 5:06.
Tolfte kilometern
Nu tog det emot ordentligt. Jag ville absolut inte stanna upp å börja gå, men jag var bara tvungen. Och så där höll det på sen resten av loppet - gång blandat med jogg. Räknade så här i efterhand till ungefär 20 partier med gång. Nog för att jag gick när jag blev trött förra året också [efter 21k] men då var det bara vid 6-7 tillfällen. Kilometern på 5:45 [4:46] var inte så tokigt ändå.
Trettonde kilometern
Nu fick jag se att jag hade fått ett sms från personen jag hade supportat inför loppet. Personen i fråga hade knappt aldrig sprungit och satte igång med träningen några få veckor före loppet. Det hade gått fint och målgång hade skett efter ungefär en timma, och drygt sju kilometer blev resultatet. Fantastiskt bra! Jag log för mig själv och svarade att det inte gick så bra för mig - att jag nog bara skulle nå 16-17 kilometer. Just denna kilometer tog precis sex minuter [4:42] och totala tiden var nu 1.07:41 mot förra årets 01.01:36 (6:05 efter i år alltså). Och jag fick uppleva ett kort skuggigt parti -
den första skugga sedan innan Ölandsbron.
Fjortonde kilometern
I Färjestaden var stämningen hög, såsom förra året. Ungarna i publiken ville ha kontakt med löparna och jag vet inte hur många som fick min handflata mot sin. Det var kul och det gav mig välbehövlig energi. Kände igen vissa landmärken i samhället. Vi sprang ju precis samma väg förra året och den här gången hann jag ju dessutom se mycket mer. Ja, ni förstår varför. Kilometern tog mig 6:30 [5:04].
Femtonde kilometern
Femton kilometer är ju en sån där halvmagisk gräns. I t ex Göteborgsvarvet har man hunnit över Götaälvsbron och når de centrala delarna av staden och min bästa tid på distansen gjorde jag i Läckövarvets halvmara förra året (1.11:11). Den tiden hade jag passerat för längesen, liksom förra årets tid i Wings for Life. Vid 15k-markeringen fanns chip-avläsare och en engagerad funktionär som high-fivade med alla som ville. Jag var på! Kilometern på 5:40 [5:11] och mina 15k på 1.19:52 [1.11:50].
Sextonde kilometern
Om jag jämför hur det var förra året så hade jag många fler löpare omkring mig i år. Förra året var det ganska glest med folk vid den här delen av banan, troligtvis för att det inte var så många som kunde hålla samma tempo vi hade då. Det var inte bara jag som var trött. I år omgavs jag av många andra trötta löpare här. Jag behövde inte känna mig ensam och kilometern tog 6:10 [4:59].
Sjuttonde kilometern
Nu började man ana att bilen var på gång. Tittade bakåt några gånger men såg ingen bil. Folk runtomkring verkade vara lite stressade men jag längtade mest över att det skulle ta slut. Funderade på om jag kanske skulle nå 18 kilometer. Arton är ju mitt "lyckotal"... Tiden för att springa mellan 16- och 17-kilometersmarkeringen tog 5:36 [5:00].
Artonde kilometern
Helikoptern hördes så smått och en kille frågade mig om bilen var på gång nu. Jag kunde bekräfta att så var fallet och sen ökade jag farten något. Passerade markeringen på 6:21 [5:32] och kunde konstatera att min pulsklocka varit ruggigt synkad med kilometermarkeringarna.
Nittonde kilometern
Jag var fortfarande ruggigt trött och trots att bilen var så nära så tillät jag mig att gå emellanåt. Man började höra biltutorna från alla bilar i karavanen där bakom. Jag satte upp små delmål och tänkte i det här läget att jag skulle nå 19 kilometer. Det gjorde jag och kilometern tog 5:31 [4:55].
Tjugonde kilometern
Några meter in på den tjugonde kilometern var det en snubbe som ropade till sin kompis att han skulle satsa på att nå 20 kilometer. "Gör det", ropade kompisen, å så drog han iväg. Jag tittade bakåt och tänkte att jag skulle göra detsamma. Nu var bilen riktigt nära och jag satte upp små delmål. Först tänkte jag 19,5, sen 19,62 (skulle symbolisera mitt födelseår) men till slut förstod jag att jag ändå skulle nå tjugo kilometer. Med tanke på hur trött jag var blev jag nöjd med att klarat kilometern på 4:58 [5:08]. Detta var väl den första kilometern som gick snabbare i min kilometer-mot-kilometer-jämförelse med förra året. Den andra milen på 58:11 - och det är bra mycket långsammare än min normala kapacitet. Totalt hade jag sprungit i 1.48:27 mot förra årets 1.37:24 vid 20k-markeringen. Jag var alltså 11:03 efter förra årets lopp - och bilen var riktigt nära nu...
Tjugoförsta kilometern
Jag var så himla nöjd över att ha klarat 20 kilometer med dagens förutsättningar. Fortsatte att ge bilen en match trots att jag egentligen var helt slut. Och en gnutta mer ork fanns och när jag såg fronten på bilen glida upp intill mig så satte jag in min sprint. Sprang rätt lätt ifrån bilen som höll 15 km/h. Men det var bara några få meter som jag orkade hålla tempot (drygt 17 km/h) och det var en himla skön känsla att ha klarat det. Bilen/mållinjen kom ikapp mig och jag var infångad. Min distans blev 20,31 kilometer - och det är jag faktiskt nöjd med. Speakern i bilen bakom belönade min spurt med en Red Bull och ropade ut mitt namn i högtalarna. Jag fick spurta ännu en gång för att få drycken.
 |
| Just blivit passerad av bilkaravanen med två Catcher Car i täten |
Nu fortsatte jag gåendes framåt en bit och till slut nådde jag nästa vätskekontroll. Där åt jag och drack innan jag satte mig på en av de väntade bussarna och for mot Kalmar. Satt ihop med en kalmarbo som berättade att han sprungit ungefär lika långt som jag, att han hade gjort milen på 45 minuter som bäst men ville nå sub40 innan han själv blev 40 (för när man blev äldre än så var det kört) och att han var nöjd med dagens insats. Jag berättade att jag var från Skövde och att han skulle hålla utkik efter ett annat namn från Skövde i resultatlistorna; Emil Svensson.
När bussen nästan var framme vid Ölandsbron började bilköerna. Oj, det tog oss nästan en timma att komma ut på bron. Det var köer från alla håll... Vi rullade in i Kalmar och blev avsläppta på Stortorget - precis vid starten. Vi tog emot publikens applåder och såg på storbildsskärmen att ettan i Sverige fortfarande sprang. Han hade passerat 50 kilometer med råge. Hur det gick för Emil Svensson från Skövde? Han blev tvåa i loppet! 52 kilometer eller 51.99 för att vara exakt. Helt otroligt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar