Nu sprang jag dock på betydligt behagligare vägar än riksväg 49. Valde som planerat den bilfria järnvägsbanken mot Varnhem. Knappt man ser en människa där! Jo, nån cyklist såg jag faktiskt, och det var ju trevligt. Inga djur heller - för älgar kan faktiskt dyka upp här lite då och då. Speciellt i trakterna runt Skarsjön, dit de gärna söker sig för att dricka vatten.
Vid Backa tar banken slut och därifrån fortsatte jag ner genom grusvägsallén till den asfalterade vägen mellan Varnhem och Öglunda. Skönt nedför där. Tog vänster mot Varnhem och sedan in på den natursköna vägen mot Drottningkullen och Höjentorp. Här var ett parti med väldigt lite skugga. Kvällssolen gassade på bra och det tog emot en del att springa här. Den mesta av löpningen innan hade jag kunnat genomföra i mestadels skugga men här kändes den 24-gradiga värmen än mer.
Upplägget var sådant att jag skulle springa oavbrutet i 15 kilometer, helst under 90 minuter. Därefter ville jag dela upp det i intervaller; 500 meter återhämtning genom medelrask gång följt av 1.500 meter jogg, vilket skulle upprepas tio gånger och ge ytterligare 20 snälla kilometer. Syftet var att "spara kroppen" - att vänja den vid långa distanser och minska risken att dra på sig några skador. Saken är nämligen den att jag har oroats av en smärta i vänster vadmuskel och knä i samband med långa löpningar tidigare. Senast uppstod problemet vid ca 19 km. Att ta det lugnare redan efter 15 kilometer skulle kanske fungera bättre, det var min förhoppning i alla fall. Huvudmålet var att klara av 35 kilometers löpning under fyra timmar.
De första femton gick bra. Tiden blev under 1.22, vilket jag var riktigt nöjd med, för värmen och mycket uppför hade gjort sitt till. Det var mentalt skönt att få gå i 500 meter efter det. Benen kändes okej och helt utan smärta. Efter promenaden var en stunds jogg bara bra - och efter drygt 8 minuters jogg-aktivitet var det dags för nästan 5-minuters-period med gång igen. Och så där höll jag på tills jag var klar. Gång, jogg, gång och jogg igen.
Nu kanske detta låter väldigt glassigt och enkelt. Det var det inte! Jag fick verkligen kämpa för det! Efter 21 km började det bli riktigt jobbigt. Mitt vatten var på väg att ta slut, en 7 km lång uppförsbacke hade precis börjat och energin var på väg att rinna bort. Jag hade kunnat betala tusen spänn för en flaska saft där och då. Som väl var hade jag försäkrat mig om backup. Skulle få skjuts hem om något skulle inträffa, men nu fick jag istället en fantastisk fin service med påfyllning av iskallt vatten och som bonus en halvliter hallonsaft i höjd med Storekullen, med 8 kilometer kvar. Fick även erbjudande om skjuts hem, men det ville jag inte ha. Trots att jag var helt slut så visste jag att det snart skulle bli utför och lättare att springa igen.
Två minuters uppehåll blev det vid Storekullen sen bar det iväg på stela ben igen. Partierna då jag fick återhämta mig med gång var väldigt välkomna. Att sedan jogga 1,5 km kan tyckas enkelt, men då jag var som tröttast var jag tvungen att gå även i dessa korta jogg-intervaller... Men det kändes ändå lättare då jag hade fått min efterlängtade saft, och vattenflaskan påfylld. Första flaskan tog slut efter 26 kilometer. Den andra tog slut på åtta - och då hade jag ändå druckit en halvliter saft också. Det går åt mycket vätska när man springer långt.
Sista biten gick riktigt bra. Jag orkade springa hela intervallerna i hyfsat tempo och nådde 35 kilometer på 3.40 - med god marginal under 4 timmar alltså. Benen var ordentligt trötta och jag stretchade länge utanför huset där jag bor. När jag hade tagit mig upp till lägenheten via de 48 trappstegen fanns ingen ork kvar. Jag var sugen på både pizza och godis men fixade inte att gå ner till affären för att handla. Efter en lång varm dusch fick jag frossa - riktig frossa. Skakade och frös som ett asplöv. Det var lite otäckt.
Efter nattens sömn vaknade jag överraskande fräsch. Ingen frossa, inga känningar i benen mer än lite trötthet men framförallt inget ont. Nu är det natt mellan söndag och måndag - å allt känns fortfarande bara fint. Det här var ett bra träningspass och det lär nog bli fler med samma upplägg, just för att träna kroppen att klara av långa löpningar. I Helsingborg Marathon den 31 augusti vet jag att jag inte kommer att klara av att springa hela tiden. Men under fem timmar kanske jag kan klara av? En anmälan till loppet ligger nära till hands nu. Det blir i så fall ett tillfälle att för första gången få chansen att känna på en hel mara och få träning för fler. För en dag hoppas jag klara av att springa dessa 42,2 kilometer på mindre än fyra timmar...
Några saker jag lärde mig av superlånglöpningen:
- Ät och drick ordentligt i några dagar innan långlöpningen. Jag trodde att jag gjort det - men det hade inte skadat med mer energi. Vätskeersättning hade jag tagit i alla fall.
- Sov ordentligt. Inte sitta uppe de lediga nätterna som jag gör just nu...
- Springa i skugga är väldigt bra när det är varmt.
- Skaffa ett vätskebälte med plats för fler flaskor - och helst inte ett midjebälte. En full flaska hoppar väldigt på ryggen...
- Tillåt dig gå en stund när tröttheten sätter in. Det är bara träning - och i lopp handlar det inte om liv och död. I fredagens träning gick jag sammanlagt 5-6 km. Det blev bra ändå och kroppen mår förträffligt...
- Sätt upp realistiska mål! Din tid kommer då du kan springa den där sträckan du önskar, eller på tiden du drömmer om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar