Race report från Dödens zon

Rubriken låter kanske väl dramatisk - kanske lite mer dramatisk än vad den fortsatta läsningen här kommer att erbjuda. "Dödens zon" har inte så mycket med döden och dödsupplevelser att göra, utan är egentligen en ganska trevlig upplevelse. Har ni hört talas om Kullamannen Trail på Kullaberg i Skåne? Dödens zon är ett av loppen i denna tävling och där bjöds vi löpare på en riktigt tuff bana, men mitt mål var enbart att ta mig runt.

I det här inlägget ska jag ta er med på en resa genom hela loppet. Jag ska berätta om banan, människorna och mina upplevelser. Platsen vi börjar på är i det lilla samhället Mölle, i Mölle hamn närmare bestämt. Där fanns både start- och målområde, och klockan var halvåtta på lördagsmorgonen när den här berättelsen börjar. Jag hade precis parkerat bilen några hundra meter från hamnen, var ombytt och klar och på väg ner mot starten. Häng med på en "berg och dalbana tur" över Kullaberg nu!



Klockan är en bit efter halv åtta på morgonen och det är ungefär en timma kvar till start för min grupp i Dödens zon. Bilden är tagen i Mölle hamn och det vi ser är Östersjön och Kullaberg i riktning mot Kullens fyr.

MOLNEN LÅG TÄTA ÖVER KULLABERGS HÖJDER OCH MÖRKRET HADE ÄNNU INTE FLYTT HELT OCH HÅLLET. Redan en halvtimma tidigare hade ultra-löparna dragit iväg på det första av de tre varv som skulle genomföras på den halvmara-långa banan. Själv skulle jag "bara springa ett varv" och det var nån timma kvar till start. Stod i informationstältet och hämtade ut min nummerlapp och fick tydliga anvisningar om hur nummerlappen skulle sitta och ett lycka till inför loppet. Var ödmjuk inför det som väntade och sa nått i still med "att vi får väl se om jag tar mig runt..." Det pirrade en hel del i magen, dels av anspänning inför uppgiften men även för att jag kvällen innan hade ätit mat jag aldrig ätit förr. Dumt! Toalettbesöken blev många den här morgonen...

Nån uppvärmning innan start var inte att tala om. Temperaturen låg på några plusgrader och luften var fuktigt råkall. Höll mig varm med en tjock jacka och joggade bara ett par hundra meter på piren precis innan start. Tänkte att jag hade gott om tid under loppet att bli uppvärmd på. Vi var många som vandrade runt i hamnen, stod i kö till toaletterna och småpratade med varann om vad som väntade. Musiken dunkade ut ur högtalarna och det ljusnade allt mer och mer och mer. När klockan var halvnio var ljuset i nån slags mysko gråton och jag stod åter i toakön samtidigt som första gruppen i "Dödens" stack iväg. Nu var det bara tio minuter kvar innan andra grupp (min) skulle starta. Jag fick avbryta köandet å tänkte; "om det blir kris så får bli i skogen". Nu stod vi alla samlade i startgruppen, typ 150 löpare, och väntade på att vårt äventyr skulle börja. Magen pirrade inte längre - allt kändes bara bra och det här skulle bli så häftigt!



Strax dags för start. Klockan är 08:37 - t minus tre minuter...

När klockan var 08:40 avslutades nedräkningen och vi började röra oss framåt. "Kullamannen" (eller om det var Döden him self) satt till häst och var vår anförare de första meterna i loppet. Naturligt nog sprang vi på asfalt genom Mölle samhälle och den första kilometern gick lätt uppför i 5:52-tempo. Sen kom vi in i en stor bokskog med fina grusstigar och en miljö som påminde en del om Boulognerskogen hemma i Skövde. De höstgula löven högt ovanför oss bildade ett stort tak, och fastän det var mulet ute så lyste löven med ett solvarmt guldfärgat ljus över oss. Underbart att springa där.

På sina ställen övergick de breda stigarna till betydligt mindre och det blev trångt. Då fick man snällt anpassa tempot efter övriga löpare - men det var inget som störde. Jag hade ju redan bestämt mig för att ta det lugnt och i de branta och långa uppförsbackarna skulle jag gå. Ville absolut inte köra slut på mig och hushållning av krafterna var en viktig del av planen för att överleva (dvs klara) hela loppet.

En annan strategi jag hade var att dela upp sträckan i mindre delmål. Tänkte mig att jag sprang fyra varv på en fem-kilometers-bana och tog ett varv i taget. De första fem kilometerna gick hyfsat snabbt - på 34 minuter blankt. Nu hade jag "bara tre varv kvar" och efter ytterligare nån kilometer nådde jag den första toppnoteringen på drygt 140 meter över havet. Efter sex kilometer, mest uppför, kom den första rejäla nedförsbacken. Den gick på en snirklig lerstig genom vindpiskade träd som växte på snedden med nån dryg meter ovanför marken. Man fick hålla koll på var man satte fötterna, samtidigt som man var tvungen att se till att inte slå i skallen i något av de träd som växte över stigen.

Det var rejält brant och en och annan av de snabba löparna halkade omkull och slog sig nog en del. Själv fegade jag - mest för att jag inte hade någon lust att slå mig. Nedförsbacken var nästan en kilometer lång och tog längre tid än vad någon av de tidigare kilometerna tagit (8:08). Rätt ovanligt måste jag säga. Snabbare uppför än nedför... Haha, men sämre kilometertider väntade.

Backen avslutades på stranden alldeles intill havet. Här möttes vi av en ca 800 meter lång stenstrand utan några större höjdskillnader. Doften av hav och havsluften var oslagbar. Men oj vad besvärligt det var att ta sig fram. När man var liten var det inga som helst problem att hoppa från sten till sten i en väldans fart. Men då fanns inte några tankar om vad som skulle kunna hända om man trampande snett eller landade på en hal eller lös sten. Här fanns gott om båda sorter + lite till. Ibland flöt det på men till störst del tog jag mig fram väldigt försiktigt. En del löpare hade en väldigt fin teknik och tog sig fram snabbt - andra var bara snabba... Aj, aj, aj - ett par vurpor jag bevittnade så riktigt onda ut.



Den klippiga och steniga stranden var en prövning för de flesta - speciellt för oss som inte hade så stor erfarenhet av detta underlag.

Alla som sprang var i alla fall väldigt måna om varann. Så fort någon ramlade och såg ut att slå sig så frågade någon genast hur det hade gått. Jag gjorde ett par vurpor på den steniga stranden och snabbt fick jag frågan om hur det hade gått. Jag hade tur. Undkom med endast en öm tumme, men utmed banan såg jag de som skadade både armar och ben. Någon lastades till och med upp på en bår när jag passerade. Att springa i terräng är inte bara en lek. Det kan göra riktigt ont också...

Stenstranden avslutades vid Nimis där vi vek av uppför. Där väntade inte vilken uppförsbacke som helst. Den första biten bestod nära nog av bergsklättring. Det var oerhört brant och jag vet knappt om jag vågar mig på nån gissning. 30 graders lutning kanske (55-60 %)? Underlaget, bestående av klippor, jord och lera, var inte helt enkelt att bemästra. Jag tog ett djupt andetag, tryckte i mig ett par medhavda geléhallon och tog några bestämda steg uppför. Man fick hålla koll på var man satte fötterna, se till att få tag i stenar, grenar eller rötter för att undvika att tappa fästet och falla bakåt. Men jag tog mig igenom det helskinnad och en mer normal uppförs-lutning tog vid. Eller normal... Det var fortfarande väldigt brant och backen upp tycktes aldrig ta slut. Det var bara att kämpa på.

När man så småningom nådde "toppen" blev det utför en stund för att sedan mötas av ytterligare en riktigt brant uppförsbacke. Men det fungerade förvånansvärt bra i backarna och jag tror min backträning i oktober hade gett resultat. Gick det mesta uppför och därför gick inte fort men pulsen var hela tiden hög. Benen svarade bra och mjölksyran som bildades transporterades snabbt bort så fort det blev lite lättare terräng. Mina tre kilometertider i rad (där stranden är inräknad) landade mellan 12 och 21 minuter. Tre tuffa kilometer tog mig 48 minuter och 12 sekunder. Det är inget att skryta om direkt... ;)

Ovetandes hade jag tagit mig förbi den värsta delen av loppet. Återhämtade mig bra och varvade jogg med gång. Jag hade ingen visning av tid på pulsklockan men vid 10-11 kilometer växlade jag över och tittade. 1.43 nånting... Nu nådde vi mer lättillgängliga platser och därmed såg man fler och fler åskådare upp utmed banan. Vi fick hejarop och peppningar å det kändes riktigt bra när tröttheten kom där ute i skogen. Vid ett tillfälle var jag rätt ensam, så jag förstod att hejaropen var ämnade enbart till mig, Som en gest och visad uppskattning lyfte jag på min bakåtvända vita keps och tackade med att säga "tackar" och buga djupt. Responsen lät inte vänta på sig - det blev ett skönt jubel från den fyra man starka publiken.

Jag fortsatte att trixa mig fram via blandade stigar i vacker natur. Ibland var det lerigt och blött, ibland fina grusstigar. Vi sprang genom hagar, genom skog och då och då skymtade havet en bit nedan oss i väst. Det var en häftig naturupplevelse och vi hade dessutom vädret på vår sida. Regnet höll sig undan, ingen märkbar blåst och då och då skymtade en svag sol bakom de jämntjocka molnen. Det var smått magiskt. Vi som sprang växlade några ord med varann men ju längre vi sprungit dess mindre konverserade vi. Alla var nog rätt trötta.

Jag hade memorerat att det skulle bli en rejäl stigning precis innan Kullens fyr - så döm om min förvåning när jag plötsligt såg fyren med bara en liten asfalterad uppförsbacke framför mig. Här blev vi löpare peppade av Oya "Runzpire" Hanzén och Erik Ahlström. Med ljudande koskällor, glada tillrop och "high fives" gav de oss lite extra energi uppåt. När jag nådde Kullens fyr hoppade jag över en kossa (i hopp om att få en t-shirt), sprang igenom bågen för mellantid för att följa upp det hela med en välbehövlig paus. Tog några bilder, åt och drack lite å sen bar det iväg igen.



Oya Hanzén och Erik Ahlström peppade oss i backen upp mot Kullens fyr... (Bild: Oya Hanzén aka runzpire)



Vid fyren väntade vila, fotografering, energi och dryck



Jo, jag fick till en selfie jag med...

Nästan direkt försvann marken framför mig. En enormt brant nedförsbacke fick det att se ut som om man nått avgrunden och här hade många problem att ta sig fram på ett komfortabelt sätt. En del hade klamrat sig fast i vad som fanns och hängde raklånga i branten, andra satt på rumpan och kanade ner. För egen del hittade jag ganska bra fäste och tog mig ned relativt enkelt. Nu gick loppet genom ett helt fantastiskt vackert landskap. Det är synd att jag inte tog fler bilder där men utsikten över det karga klipporna, gröna ängarna och med havet i bakgrunden var så underbart att uppleva. Löpningen gick lätt då det var ganska mycket utför nu. Och plötsligt fick jag se Mölle långt där borta, nere vid havet. Då förstod jag att det skulle greja sig. Mölle kändes åtkomligt och jag var rätt säker på att jag skulle klara loppet!



Där borta - där ligger Mölle. Fastän jag "bara" hade sprungit knappa två mil så var det en skön känsla att se.

Men i mina tankar fanns fortfarande en brant uppförsbacke kvar. Den kom aldrig. Sista delen av loppet var behaglig men benen och resten av kroppen var trötta. Mölle var nära nu och ett tu tre låg den asfalterade vägen vi sprang på i början, framför oss. Trodde att min tid låg runt 3.15 där och då. Svepte för andra gången i loppet fram tiden på klockan och såg att den visade på 2.55. TVÅ OCH FEMTIOFEM???!!! Herregud, fanns det en chans på en tid under tre timmar??? Det måste jag ta! Nu blev jag plötsligt tidsfixerad och skulle göra vad jag kunde för att greja detta nyvunna mål. Tankarna for fram och tillbaka i mitt huvud alltmedan mina ansträngda fötter dunkade i den våta asfalten; "Varför stannade jag så länge vid Kullens fyr?" "Därför att du inte brydde dig om tiden såklart!" "Grejar jag sub 3 timmar?" "Kanske, kanske inte." "Nä, det går inte!" "Eller..."

Två minuter fanns till godo men målet såg alltför avlägset ut. Nä, det här skulle nog inte gå. Men vad skulle det göra egentligen? Jag skulle ju nå mitt mål - att ta mig runt - och det var jag mer än nöjd med. Försökte dock hålla tempot uppe och när jag såg att målet var ett par hundra meter framför mig så förstod jag att det skulle landa på en tid under tre timmar. Den sista biten noterades med ett 3:57-tempo in över mållinjen. Tiden blev 2.59:31. Jag hade alltså inte bara klarat mitt mål - jag hade gjort det på en tid under tre timmar. Med 29 sekunders marginal. Den extra kryddan gjorde att loppet blev något än mer häftigt och speciellt.

Toknöjd med vad jag åstadkommit tog jag in atmosfären i målområdet. Magen hade dessutom hållit ihop hela vägen och det trodde jag inte vid start. Det serverades dryck och bullar å jag drack, åt och var glad. Såg andra löpare korsa mållinjen, ultra-löpare varva och idel glada miner. Prisutdelningen i Dödens zon började och det var en dansk som vunnit med tiden 1.44. Det är snabbt för en halvmara på en sån bana. Högtalarna hyllade vinnaren med att spela "Vi er röde, vi er hvide". Själv gick jag sakta upp mot bilen för ombyte och hemfärd. Någon t-shirt för hoppet över kossan blev det inte och musiken från målområdet tonade ut alltmer ju närmare bilen jag kom. Det var dags att lämna Kullamannen Trail och Dödens zon för denna gång. Mitt första lopp här men jag hoppas verkligen inte att det blev det sista. Jag vill stå där på startlinjen snart igen...

Kolla gärna in filmen från Dödens zon 2016 här nedan. 

Hittade den på Youtube och den visar delar av banan som jag berättat om här ovan.