Brukar du också diskutera löpning och träningsupplägg med andra? Jag gör det gärna (om den jag pratar med är intresserad av det så klart) och det är faktiskt riktigt kul att höra hur andra lägger upp sina träningspass och få veta vilka erfarenheter de får ut av dem. Inget är ju egentligen rätt eller fel här (tycker jag) utan det viktigaste är att man kommer ut och rör på sig. Sen finns det ju de som är av en annan åsikt...
Jag känner en person som utnämnt sig själv till "löp-expert", och som minsann vet allt om löpning - och framförallt vet hen hur ANDRA ska löpträna. Utbildningen som hen vilar sig mot kommer från en eller flera böcker - vilket för denne är mycket viktigt att poängtera. Inga kunskaper är hämtade från några från simpla tidningar, magasin eller från nätet! Och det finns bara EN väg till framgång; stenhård träning - och då talar vi typ Norska Superintervaller var gång... Vi som springer för att må bra, tycker det är kul och bara vill orka lite mer i vardagen, dissar hen totalt.
Denna "doktor i löpkunskap" orkar sällan ge sig ut på löpträning själv, men gör hen det så kör förmodligen hen helt och hållet efter sin egen filosofi, dvs alldeles för hårt. Det är troligen därför hen bara tränar några få gånger varje år. Det blir helt enkelt för jobbigt för hen att köra hårt hela tiden och risken för skador ökar ju. Tror hen tröttnar på att träna pga detta. Men orken att häva ur sig både det ena och det andra, till de som tränar på ett sätt som inte tilltalar hen, tycks vara outsinlig... Det kan tyckas som hen tror sig ha en professur i löpträning och rätten att säga vad som helst, till vem som helst när som helst.
Men vad är då syftet med detta? Månar verkligen "löp-professorn" om oss som hen kritiserar och hånar, och på riktigt vill att vi ska bli mer uthålliga och snabbare genom att följa dennes råd - eller är det bara för att racka ner på oss, eller vad handlar det om? Duger det inte med att vi bara håller igång för att må bra?
Skidåkaren Johan Olsson är av en annan kaliber. En sjukt ödmjuk kille och en stor förebild för mig och många andra när vi talar om träning och imponerande prestationer. Även om han lagt elitsatsningen på hyllan så tränar han fortfarande en hel del (minst 1-2 timmar per dag) - och det är bra mycket mer än mina blygsamma 2-4 timmar i veckan.
Jag vill tro att Johan Olsson kan en hel del om träning då han har mångårig erfarenhet av sådan på högsta elitnivå. Att han sedan tycker att en löprunda i "prat-tempo" inte är att klassa som träning stör mig inte alls. Jag förstår att han tycker så utifrån hans egna förutsättningar, och att det är hans upplevelser han talar om. En löprunda i prat-tempo är för mig är ett riktigt bra träningspass. Johan är en stor inspirationskälla till skillnad från "löp-professorn".
Hur tränar jag själv då? Jo, jag tillhör definitivt den skara motionärer som gillar att utmana mig själv ibland. Tuffa utmaningar för mig är att springa långa distanser, springa fort, mala på uppför i långa backar, köra snabba intervallpass och med hög puls i olika sorters tröskelpass. För mig är det här hård träning och jag gör den för att det är roligt och utmanande. Det går kanske inte så fort men jag tar i, jag kämpar och jag blir rejält trött.
De hårda passen sker med en viss försiktighet och absolut inte varje gång jag tränar. Jag blandar upp dem med lugna sköna jogg-rundor för att skona kroppen från skador, och för att inte själv tröttna på att träna hårt. Skador är helt klart det jag är mest rädd för när det gäller träning, så det gäller att hitta en balans och känna efter hur kroppen mår och vad den klarar av. Varje gång! Inför varje pass tar jag ett beslut om vad det blir för typ av träning. Ibland tar jag beslutet efter jag börjat springa, eller så omprövar jag det beslut jag tagit under löprundan. På så vis har jag lämnat mitt tidigare träningsupplägg.
Känner mig trygg med att träna så här. Trygg i mina mål och syften, men man får vara beredd på att upplägget provocerar en del människor [läs "löp-professorn" t ex]. De påpekar gärna för mig (och för andra som går sin egen väg) om hur dåliga vi är. Att vi inte tar i tillräckligt. Att vi gör fel! Att vi är svaga! Att pulsen är för låg. Och så vidare. Det är ett tråkigt beteende men jag försöker att inte bry mig om den här typen av människor. Även om man kan känna att det är trist att höra det, så tränar jag vidare på det sätt jag vill och känner. Jag är stolt över vad jag kan och behoven av att jaga olika rekord är små (även om det är kul när det händer att något slås).
Personligen tycker jag det är helt okej med all slags träning. Och jag älskar vardagsmotion. Den är underskattad. Vi har alla olika förutsättningar och mål. Jag ger gärna goda råd vad gäller träning och berättar om det som funkar för mig. Jag blir glad av att se människor träna. Inte behöver det väl gå fort och inte behöver man väl springa så himla långt heller. En eller två kilometer är bättre än ingenting alls. När jag ser de sista löparna kämpa sig fram på målrakan i Midnattsloppet fylls jag av glädje. För även om dessa personer befinner sig långt långt ifrån Johan Olssons tider på milen så är inte deras prestation mindre värd för det. De har kämpat och slitit i sina lopp, mot sina demoner, och gjort en minst lika bra insats som alla oss andra. Kanske en ännu bättre!
Så hör upp nu alla ni som läser detta! Ta en "professur i stödjande peppning" och dela med dig av denna till dina medmänniskor istället. Ge dem en klapp på axeln för de fina insatser de gör. Och kom ihåg att all slags träning duger!
